DEBATT Det finns all anledning att ifrågasätta regeringens förslag om att göra livstid till normalstraffet för mord, anser Dennis Martinsson, doktor i straffrätt vid Stockholms universitet.
Den 5 juni i år lade regeringen fram ett förslag om att ändra straffet för mord. Regeringen vill att straffet för mord ska ändras så att livstid blir den normala påföljden. Enligt regeringen ska lagändringen börja gälla redan den 1 januari 2020.
Bestämmelsen om mord har under de senaste tio åren ändrats flera gånger (Ds 2017:38, s. 20-31) . Ändringarna har gjorts eftersom regeringen inte varit nöjd med hur Högsta domstolen har tillämpat mordbestämmelsen. Högsta domstolen har nämligen i flera avgöranden uttalat att livstid ska reserveras för de allvarligaste mordfallen och att huvudregeln är ett tidsbestämt straff, det vill säga mellan tio och arton års fängelse. Utgångspunkten är att gärningspersonen ska dömas till fjorton års fängelse.
Justitieministern har i olika sammanhang också uttalat att hälften av de som begår ett mord ska dömas till livstids fängelse. Det kan kritiseras. Straffrättsligt ansvar handlar i grunden om personligt klander. En kvantitativ ökning av livstidsstraffet kan knappast säga något om i vilken grad den enskilda gärningen kan klandras. Även om mord är ett av de allvarligaste brotten som någon kan begå, så måste också den typen av gärningar kunna graderas på så vis att vissa fall av mord är mer klandervärda än andra. Det är just därför som Högsta domstolen påpekat att livstid bara ska användas vid de allvarligaste fallen av mord.
Lagändringarna signalerar politiskt handlingskraft gentemot väljarna. Men de saknar stöd i forskningen.
Förslaget kan kritiseras av systematiska skäl. Normalt sett brukar straffskalorna vara utformade så att de anger en intervall, där det lägsta straffet anges först och det högsta straffet anges sist. Det straffrättsliga systemet är också designat så att domstolarna, oavsett brott, i regel ska hålla sig till den lägre delen av straffskalan. Med regeringens förslag, att utgå från det strängaste straffet (livstid), går man alltså starkt mot den systematik som annars gäller inom straffrätten.
Dessutom finns ekonomiska hänsyn som sällan brukar diskuteras vid den här typen av lagändringar. Att ändra i lagen medför visserligen inga direkta kostnader. Men ganska snart uppstår ekonomiska kostnader. Det kommer förmodligen att bli kostsamt att göra livstid till normalstraffet. Det är uppenbart att det kommer att bli dyrt om minst hälften av de som begår mord ska dömas till livstids fängelse. Antalet personer som sitter i fängelse har på senare tid ökat. Kriminalvården har exempelvis redan larmat om att häkten och fängelser är fulla till bristningsgränsen. Om regeringens förslag blir verklighet, behöver alltså nya ekonomiska resurser tillkomma. Bland annat kommer förmodligen nya fängelser med mycket hög säkerhetsklass att behöva byggas. Och Kriminalvården kommer behöva tillskjutas mer medel.
Men förslaget att göra livstid till det normala straffet vid mord kan inte ses isolerat. Under flera års tid har olika reformer gjorts inom kriminalpolitiken som enbart gått i skärpande riktning. Enligt regeringens egna uppgifter har (minst) 30 straffskärpningar genomförts sedan 2014. Ytterligare förslag i samma riktning är att vänta. Ett exempel på det är förslaget om att slopa den så kallade ungdomsrabatten för personer mellan 18 och 20 år (SOU 2018:85).
Alla dessa lagändringar är kanske, var och en för sig, politiskt rationella att genomföra. Inte minst eftersom de signalerar politisk handlingskraft gentemot väljarna. Men de saknar stöd i forskningen. De metastudier som gjorts avseende om det finns något samband mellan förekomsten av brottslighet i samhället och höjda straff, visar att det inte verkar finnas något sådant samband. Snarare pekar forskningen på att andra faktorer påverkar förekomsten av brottslighet, såsom risken att bli upptäckt.
Det råder ingen tvekan om att det sedan en tid tillbaka endast råder en inslagen väg på kriminalpolitikens område: det är högre straff som ska gälla. Oavsett pris. Med hänsyn till att utvecklingen redan har gått i en riktning som regeringen eftersträvat i kombination med att det i Sverige och i Norden har funnits en försiktig inställning till att använda livstidsstraffet, har jag svårt att se att det finns ett reellt behov av att genomföra den reform som regeringen nu föreslår. Det finns all anledning att ifrågasätta förslaget om att göra livstid till normalstraffet.
Dennis Martinsson, doktor i straffrätt vid Stockholms universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
