Fel att tala om “Globala Syd”

Det borde vara oförsvarbart att ta med Kina i begreppet, skriver Magnus Fiskesjö.

Konceptet det ”globala syd” är inte bara utdaterat, det  fungerar som skygglappar som skymmer det verkliga skeendet. Det är helt enkelt fel sätt att se på världen. Ett paradexempel var Andreas Karlssons artikel i Utrikesmagasinet i höstas, ”Syd kliver framåt på världsscenen”.

Han är inte ensam om sitt perspektiv, så det förtjänar att debatteras — och att överges.

Kina var tills för bara något århundrade sedan ett imperium som erövrade grannfolk

Ett första kardinalfel är att Kina inkluderas i det så kallade globala syd. Alla som följt med de senaste decennierna vet att Kina i dag är ett av världskapitalismens huvudcentra. Den kinesiska expansionen följer dessutom i stora drag samma mönster som de tidigare stormakter som seglat upp och erövrat världsherravälde: Kontroll och exploatering av andras naturresurser, dominans av marknader, teknologi, och produktion, kopplat med politisk och militär makt.

Om begreppet “Syd” hade innebörden att representera förfördelade delar av en ojämlik värld borde det vara oförsvarbart att ha med Kina, som inte är ”ett mindre privilegierat land”.

Men varför tar man då med Kina, mot bättre vetande? Handlar det om okunskap? Delvis, kanske. Men den verkliga orsaken är en ideologiskt präglad historielöshet. Jag brukar kalla det för “West and the Rest”-syndromet: det vill säga när debattörer och andra tillskriver allt ont i världen till Väst, och ser resten som orättvist behandlade och förtryckta.

Då glömmer man hela världshistorien. Kina var tills för bara något århundrade sedan ett imperium som erövrade grannfolk och som dominerade och exploaterade andra, precis som andra imperier har gjort, och gör.

Vad vi bevittnar i dag är helt enkelt ett återupprättande av Kina som expansiv kejsarmakt. Till och med dagens kinesiska regim säger detta rakt ut. Kommunistpartiet har sedan länge övergett sin egen gamla kritik av imperialismen (inklusive Kinas imperialism); istället axlar man manteln från kejsardynastierna, och hyller deras erövringar — i nynationalistiska termer, såklart. Kina är i full färd med att annektera grannländers territorium, och hotar det självständiga Taiwan som aldrig lytt under det moderna Kina — förutom då under det förra kejsardömet! Ja, just det.

Men historielösheten bakom begreppet det “Globala Syd” gör att det inte finns utrymme för allt detta. Man föredrar ett kort perspektiv som inte sträcker sig längre än de ondskefulla “väst”-imperiernas sentida historia. Där finns inget utrymme för till exempel den arabiska, mugalska, aztekiska, eller varför inte, den vietnamesiska imperialismen, som så sent som på 1800-talet utraderade kungadömet Champa och annekterade stora delar av Kambodja.

Andreas Karlsson talar sig till och med varm för BRICS — en sammanslutning dominerad av Kina och dess allierade Ryssland, ytterligare en nyuppstartad, aggressiv imperialistisk kolonialmakt som liksom Kina nu är upptaget av egna folkmord. Det går inte ihop!

Men om tankesättet bakom ”det Globala Syd” nu är så erbarmligt missvisande och fel, vad ska vi ha istället?

Jo, det finns faktiskt en rik samhällsvetenskaplig tradition som utforskar hur imperier och maktcentra kommer och går. Den går ofta under beteckningen världssystemsstudier.

Det finns två varianter. Immanuel Wallerstein skrev insiktsfullt om hur världen efter Columbus införlovades i ett integrerat ekonomiskt världssystem. Hans stora misstag var att inte inse, att detta inte var första gången. Andre Gunder Frank och andra forskare påvisade att samma processer har varit igång sedan fem tusen år, inte fem hundra. Mesopotamiens första stater samlade på sig rikedomar i ett centrum genom att skapa, dominera och exploatera perifierier. Periodvis har alltsammans kollapsat, men alltsedan dess har sådana centra avlöst varandra i kampen om hegemoni.

Den amerikansk-svenske forskaren Jonathan Friedman med flera har sedan bidragit med insiktsfulla observationer från antropologiskt perspektiv, om hur våra identiteter också de faktiskt formas inom, inte utanför, dessa processer. Starkt förenklat kan man beskriva det som att när civilisationsprojekten röner framgång, inbillar vi oss vara historiens gudbegåvade förtrupper, bättre än barbarerna nästgårds; men när de faller samman, fragmenteras också identiteterna. Och så vidare.

Just eftersom vi lever inuti dessa historiska processer, är inte lätt att få syn på dem. Resultatet är att vi istället tolkar världen i termer av samtida identiter (syd och nord, vita och färgade, och så vidare, ofta begrepp direkt kopierade från det hegemoniska USA) och sedan inbillar oss att det alltid varit så. Istället för att diskutera om och hur vi skulle kunna få stopp på historiens onda cykler, försöker vi inbilla oss att dagens kinesiska och ryska imperier kanske är snällare än de gamla. (Ett tragiskt exempel var världssystemhistorikern Giovanni Arrighi, som satt fast i det Wallersteinskt korta perspektivet: i sitt storverk Adam Smith in Beijing spekulerade han öppet i att Kina kanske skulle bli snällare!)

Många känner sig dessutom skyldiga att kritisera USA och Europa, men inte de nyvakna ryska och kinesiska imperierna, hur mycket groteska grymheter dessa än begår. Och afrikanska och arabiska länder ska ursäktas, hur mycket de än hyllar Kinas nykoloniala folkmord mot uigurerna, röstar ned debatt i FN, och så vidare. De gör det inte av solidaritet med “det Globala Syd” — de gör det för att de är köpta av Kina.

Och till sist: Ytterligare en förklaring till att tankesättet kring ”det Globala Syd” sitter i så hårt är, att det är svårt att erkänna att man har haft fel.

Magnus Fiskesjö undervisar i antropologi och Asienstudier vid Cornell University, USA. Han är utbildad bl.a. i Lund och i Chicago, och var tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm.