Fel svar på rätt fråga

Ledare Politiken har inte alls de möjligheter att styra förskolan för bättre språk och integration som det kan låta som när man lyssnar på partiledarna. För parallellt med tuffare ekonomiska villkor för förskolan och förskolepersonalen har vi skapat ett system där förskolan drivs av över 2300 (!) olika huvudmän. 

I början av oktober lämnade elva socialdemokrater in en riksdagsmotion om en öppen, obligatorisk och avgiftsfri förskola. I förra veckan fick den oväntad spridning i sociala medier. Från höger. Med de sociala mediernas logik landade den sedan också på borgerliga ledarsidor.

Tonen var upprörd och raljant. Inte bara för förslaget i sig, utan det var särskilt två meningar som väckte ont blod. »Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern«, stod det i motionen. Göteborgsposten kallar det för spår av ideologi från 70-talet.

Själv tycker jag att individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund räknas till de grundläggande liberala principerna. DN upprörs över den inledande meningen »Vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan«. Den som hörde partiledarnas breda enighet om tidiga insatser för att bryta segregationen förundras lite över de hårda orden. Är det viktigt med tidiga insatser eller inte?

Förskolan var den del i välfärden som tog en av de absolut största smällarna under nittiotalskrisen.

Det finns nu flera förslag om att utvidga förskolans ansvar. Liberalerna vill ha obligatorisk förskola från fem års ålder, men redan från tre års ålder för nyanlända. Socialdemokraterna vill enligt hemsidan ha en »allmän« förskola från två års ålder och den stora jämlikhetsutredningen En gemensam angelägenhet föreslog tidigare i höst ett obligatorium från tre års ålder.

Idag finns gott om forskning som visar på förskolans viktiga roll för skolresultaten och de allra flesta barn är redan där. Problemet är att förskolan inte når några av de grupper för vilka förskolan sannolikt är viktigast. Samma grupper som partiledarna pratade om i tv förra söndagen: nyanlända och barn till föräldrar som står långt från arbetsmarknaden.

SCB visade förra året tydligt hur det ser ut. 23000 barn i åldern tre till fem år står utanför förskolan. Det är 6 procent av alla barn i åldersgruppen och SCB visar hur gruppen ser ut:

● 20 procent är utrikes födda, att jämföra med 7 procent i åldersgruppen.

● 18 procent bor i en familj med låg inkomststandard. I åldersgruppen gäller det annars för 8 procent (även det är en hög siffra som måste föranleda åtgärder). Måttet låg inkomststandard definieras som att inkomsterna inte räcker till för de nödvändigaste levnadsomkostnaderna.

● 10 procent har föräldrar som saknar gymnasieutbildning. Även det är klart högre än snittet i åldersgruppen som är 6 procent.

● 39 procent bor i hyresrätt, jämfört med 29 procent av alla barn.

Sammantaget är det lätt att förstå både partiledarna och motionärerna. Förskolan missar alltför många av de barn som behöver den mest. Förskolan behöver nå också dessa barn.
Ändå fattas det något i diskussionen. Det handlar om pengar. Både från oss skattebetalare och från föräldrarna.

Förskolan var den del i välfärden som tog en av de absolut största smällarna under nittiotalskrisen. Den har inte fått chansen att återhämta sig sedan dess. År 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare i förskolan. Idag är det 5,2. Då hade 3 vuxna ansvar för 12–13 barn. Idag är det 15–16.

Dessutom är barnen på plats längre i förskolan idag. Bara under åren 2005 till 2013 ökade den genomsnittliga vistelsetiden från 29 till 31 timmar. Att jämföra personaltäthet utan att ta hänsyn till att barnen är där länge är inte rättvist mot vare sig personal eller barn.

Samtidigt är maxtaxan ett av våra få system där endast låginkomsttagare drabbas av marginaleffekter. En låginkomsttagarfamilj som ökar sina inkomster får direkt högre förskoleavgift. Det gäller inte för familjer med högre inkomster. Sett ur det perspektivet, och med tanke på den stora samhällsnyttan av förskolan, är det inte alls orimligt att som s-motionärerna skrev »se över möjligheten att på sikt göra förskolan avgiftsfri«.

Ändå riskerar förslagen om obligatorium och avgifter att bli lite av fel svar på rätt fråga. Parallellt med tuffare ekonomiska villkor för förskolan och förskolepersonalen har vi nämligen skapat ett system där förskolan drivs av över 2300 (!) olika huvudmän. Politiken har därmed inte alls de möjligheter att styra förskolan för bättre språk och integration som det kan låta som när man lyssnar på partiledarna.

Dessutom har de regelförändringar som genomförts de senaste 30 åren syftat till att minska möjligheterna för det allmänna – vi som betalar – att ha insyn i och styra förskolan. Diskussionen om avgifter och obligatorium får inte skymma frågor om resurser och styrning.