Regeringens produktivitetskommission har nått halvtid. Daniel Lind skickar med några inspel till kommissionens fortsatta arbete – inför det slutbetänkande som kommer om ett år.

Regeringens produktivitetskommission har i uppdrag att analysera vilka faktorer som påverkar svensk produktivitet och att lämna förslag som förbättrar den. Syftet med detta är att öka tillväxten i ekonomin, men i uppdraget ligger även att främja ett högt arbetsutbud och att förbättra den samhällsekonomiska effektiviteten.

Utöver de politikområden som i direktiven följer av detta, har kommissionen även ett frikort att lämna alla typer av förslag inom alla områden den finner lämpligt, bara förslagen inte kräver författningsändringar. Kommissionens direktiv är således inte bara allmänt hållet, utan öppnar även upp för egna initiativ bortom den text regeringen har beslutat om.

Av detta är det svårt att inte dra slutsatsen att kommissionen, med dess ledamöter och välbemannade sekretariat, har ett mycket roligt och stimulerande uppdrag – den kan till och med välja helt själv vad den vill syssla med och hur det ska göras. Frågan blir då: Vad har kommissionen hittills valt att fokusera på och vilka är de dominerande perspektiven?

Det bästa svaret på den frågan får vi genom att läsa det delbetänkande som kommissionen offentliggjorde i våras. Samtidigt har Clas Olsson, i samband med delbetänkandet, klivit in som ny ordförande och det är många analys- och politikområden som inte tas upp i delbetänkandet.

Därför är det spännande att både titta på det som har skrivits, men också att fundera lite över vad som kan och bör komma framöver. Mitt medskick till kommissionen inför det år som nu återstår av utredningstiden blir därför följande:

Bästa utredningssekreterare och ledamot!

I en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt som publicerades för något år sedan redogjorde jag för ett antal kunskapsmässiga och analytiska utgångspunkter som ni bör beakta i ert arbete, om syftet är att på djupet förstå produktivitetens drivkrafter och politiska utmaningar.

Visst, det kan tyckas vara lite övermaga, men min uppfattning är att det, bland annat utifrån de perspektiv som lyfts fram i artikeln, finns en del övrigt att önska av ert delbetänkande. Tillåt mig här, i några korta stycken, därför skissa på några principiellt viktiga frågeområden som jag tycker att ni bör diskutera under arbetet med slutbetänkandet.

Vi inleder med klimatet.

1. Hur ser ni på klimatkrisen och produktiviteten?

I ert delbetänkande beaktas klimatkrisen endast i den mån det gör de byråkratiska målkonflikterna svårare. Därför måste regler i vissa fall förenklas, med syftet att klimatperspektivet inte ska hämma den ekonomiska tillväxten och produktiviteten. Men hur är det med klimatkrisen som förutsättning för framtidens produktivitet? Världsledande ekonomer, som bland annat Robert Solow och Nicholas Stern (lyssna här, här och här), och en ledande institution som FN, menar att vi som samhälle måste tänka nytt, både vad gäller hur vi mäter ekonomisk utveckling och hur vi skapar ekonomisk utveckling. Hur kommer det sig att ni i kommissionen intar ett diametralt annorlunda och mycket snävare synsätt? Vilka skäl åberopar ni för ert vägval? Handlar inte framtidens produktivitet om att säkerställa att alla kapitaltyper, inklusive naturkapitalet och det sociala kapitalet, i samhällets balansräkning utvecklas i rätt riktning? Det är ju så klart en formidabel utmaning, men kan utgångspunkten verkligen vara något annan?

2. Hur ser ni på arbetsmarknaden och produktiviteten?

Även om delbetänkandet inte uttryckligen fokuserar på arbetsmarknadsfrågor, innehåller den i alltför många avsnitt korta, svepande formuleringar om hur en reglerad arbetsmarknad som den svenska skadar den ekonomiska effektiviteten. Den här undertonen genomsyrar även er illa underbyggda underlagsrapport om anställningsskydd och produktivitet. Varför hamnar ni där? Detta blir särskilt problematiskt eftersom forskningen om hur arbetsmarknader i praktiken fungerar har tagit stora kliv framåt i omvärlden.

I ljuset av den här forskningen har bland annat OECD de senaste 10–15 åren helt ändrat synsätt om hur arbetsmarknader fungerar – i riktning mot att de neoklassiska antagandena ofta inte stämmer överens med verkligheten och att det finns olika vägar att gå för att uppnå högproduktiva och inkluderande arbetsmarknader. Den här forskningen bör ni beakta för att landa rätt i era kommande arbetsmarknadsanalyser och reformförslag. I senaste numret av Ekonomisk Debatt har jag skrivit en översikt av den här snabbväxande forskningen. Läs gärna den.

3. Hur ser ni på välståndet och produktiviteten?

Ingenstans i delbetänkandet nämns att det krävs institutioner i samhället som säkerställer att produktivitetens frukter kommer alla till del. Den här avsaknaden kan svårligen tolkas på något annat sätt än att ni som kommission anser att den här spridningen av produktiviteten sker automatiskt. Men så är inte fallet. Det visar historien och det visar utvecklingen i många västländer de senaste decennierna. Ska frukterna av produktiviteten komma alla till del krävs det medvetna beslut för att så ska ske. Vilka reformförslag kan ni tänka er att lägga i syfte att stärka sambandet mellan produktivitetstillväxten och välståndsökningen för det stora flertalet?

4. Hur ser ni på den ekonomiska politiken och produktiviteten?

Egentligen har frågan om produktivitetens frukter två sidor: (1) hur den skapas och (2) hur den fördelas (punkten ovan). Sedan den förra produktivitetskommissionen i början av 1990-talet har den allmänna ekonomisk-politiska inriktningen varit att produktivitetstillväxt främst skapas genom sänkta och mindre progressiva skatter, svagare välfärdssystem, minskad trygghet på arbetsmarknaden och ett unikt marknadiserat skolsystem. Därmed har produktivitetstillväxten skapats genom att svagare grupper har fått betala för starkare gruppers välståndsökning. Är nedsippringsteorin alive and kicking?

Anser kommissionen att det är mer politik i den här riktningen som är den bästa för Sveriges framtida produktivitet? Är den den mest fördelaktiga för framtidens välstånd? Är den den mest fördelaktiga för framtidens livskvalitet och livschanser? Hur tar ni ställning i dessa svåra frågor? Går det att blunda för dem? Vad blir då kvar? Avslutningsvis 1: Varför undviker ni att nämna den senaste Långtidsutredningen och dess diskussion om behovet av tillfälliga finanspolitiska lättnader för produktiva investeringar? Avslutningsvis 2: Utifrån Gatsby-kurvan och sambandet mellan växande inkomstskillnader och sämre ekonomisk rörlighet, vilka långsiktiga samhälleliga processer sätter olika typer av ekonomisk politik igång? Vad leder de till, ekonomiskt, socialt och demokratiskt? Hur beaktar ni den forskning som visar att de senaste decenniernas strama finanspolitik (austerity) tycks ha bidragit till att driva fram högerpopulismen? Vilka är de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av detta politiska sentimentskifte? Inkluderande tillväxt vägleder det brittiska produktivitetsinstitutet. Hur är det för er?

I delbetänkandets sammanfattning säger ni att höjda skatter per definition försämrar produktiviteten. Stämmer verkligen det? Hur kommer sig då att de nordiska länderna, med världens högsta skatter, också tillhör den lilla gruppen av länder med världens högsta produktivitet?

5. Hur ser ni på politiserad forskning och produktiviteten?

Flera svenska ekonomer – bland annat Gunnar Myrdal och Villy Bergström, men även Lars Calmfors – har förtjänstfullt lyft fram svårigheten i att inte blanda in sina egna värderingar i forskningen. Det är så klart lockande för politiskt drivna forskare att från en ”oberoende” position torgföra sina politiska värderingar under täckmantel av sina forskningsresultat. Den lättaste vägen förbi detta är så klart för kommissionen att inte kännas vid utmaningen, men det är uppenbart att frågan om produktivitet, och det heltäckande politiska program som ligger i delbetänkandets riktning, rymmer en oändlig mängd motstridiga fakta, målkonflikter, värdekonflikter och politiska vägval. Frågan är hur man förhåller sig till detta, inte att det är ett obestridligt faktum. För Adam Smith är samhällsekonomisk analys en moralisk verksamhet.

Uttryckt på ett lite annat sätt: det går inte att härleda ett bör från ett är. Även om vi med 200 procents säkerhet skulle veta att förändringar i en viss riktning – efter att ha snurrat runt i samhällsekonomins tombola i något decennium eller två – leder till något annat, säger detta ingenting om att förändringen bör genomföras. Är-et och bör-et representerar två olika dimensioner av livet.

Trots detta är sammanblandningen mellan de tu legio. Ibland sker det omedvetet, ibland medvetet. Min förhoppning är att ni i ert slutbetänkande efter bästa förmåga och utan skygglappar har lyckats sortera ut de viktigaste aspekterna av är-et – hur samhällsekonomin och arbetsmarknaden i praktiken fungerar – och att ni är tydliga med när ni övergår i bör-et: hur samhället bör reformeras för att öka produktiviteten … samtidigt som vi, inom klimatets gränser, uppnår full sysselsättning, högre välstånd och en förbättrad livskvalitet.

Detta år så klart ett omöjligt uppdrag som inte ger annat än svindel. Men det är också ett exempel på när resan är långt viktigare än målet. Med den insikten kan ni bidra till en samhällelig diskussion som på riktigt bidrar till en ökad förståelse för de moraliska och politiska avvägningar som med nödvändighet följer av ambitionen att stärka svensk ekonomis produktiva förmåga.

Daniel Lind

 

 

 

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena