Framtidens produktivitetstillväxt är nödvändig för framtidens välstånd. Men regeringens produktivitetskommission måste ta sig förbi gammal forskning och ideologisk skåpmat.
Av Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport framgår att den långsiktiga produktivitetstillväxten i svensk ekonomi uppgår till 1,6 procent per år. Men av samma rapport framgår även att produktivitetstillväxten sedan finanskrisen 2008 bara har varit 1 procent per år. Av institutets senaste konjunkturprognos framgår dessutom att fram till 2030 kommer ökningstakten att ligga på runt 1,2–1,3 procent per år.
I samma härad hittar vi produktivitetsprognosen i regeringens vårproposition.
Det här betyder att vi sedan finanskrisen kommer att ha haft två decennier av produktivitetstillväxt som ligger klart under Konjunkturinstitutets långsiktiga prognos. Detta väcker så klart frågan om den här uppskattningen ligger för högt och när det eventuella uppåtskiftet möjligen ska äga rum.
Men det riktar även ljuset mot behovet av regeringens produktivitetskommission och de analyser och förslag som har kommit och som kommer att komma från den. Den här kommissionen har i uppdrag att analysera vilka faktorer som påverkar svensk produktivitet och att lämna förslag som förbättrar den. Syftet med detta är att öka tillväxten i ekonomin, men i uppdraget ligger även att främja ett högt arbetsutbud och att förbättra den samhällsekonomiska effektiviteten.
Utöver de politikområden som i direktiven följer av detta, har kommissionen även ett frikort att lämna alla typer av förslag inom alla områden den finner lämpligt, bara förslagen inte kräver författningsändringar. Kommissionens direktiv är således inte bara allmänt hållet, utan öppnar även upp för egna initiativ bortom det uppdrag som regeringen har fattat beslut om.
Av detta står det klart att kommissionen, med dess ledamöter och välbemannade sekretariat, har ett mycket roligt och stimulerande uppdrag – den kan till och med på egen hand välja vad den vill syssla med och hur det ska göras. Frågan blir då: Vad har kommissionen hittills valt att fokusera på och vilka är de dominerande perspektiven?
Det bästa svaret på den frågan får vi genom att läsa det delbetänkande som kommissionen har offentliggjort. I september/oktober ska kommissionen lämna sitt slutbetänkande. Mitt medskick till kommissionen inför den här slutrapporteringen blir därför följande frågor till kommissionen:
Bästa utredningssekreterare och ledamot!
I en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt som publicerades 2023 redogjorde jag för ett antal kunskapsmässiga och analytiska utgångspunkter som ni bör beakta i ert arbete, om syftet är att på djupet förstå produktivitetens drivkrafter och politiska utmaningar.
Visst, det kan tyckas vara lite övermaga, men min uppfattning är att det, bland annat utifrån de perspektiv som lyfts fram i artikeln, finns en del övrigt att önska av ert delbetänkande. Tillåt mig här, i några korta stycken, därför skissa på några principiellt viktiga frågeområden som jag tycker att ni bör diskutera grundligt och formulera svar på innan ni skickar era sluttexter till tryckeriet.
Vi inleder med klimatet.
Hur ser ni på klimatkrisen och produktiviteten?
I ert delbetänkande beaktas klimatkrisen endast i den mån den gör de byråkratiska målkonflikterna svårare. Därför måste regler i vissa fall förenklas, med syftet att klimatperspektivet inte ska hämma den ekonomiska tillväxten och produktiviteten. Men hur är det med klimatkrisen som förutsättning för framtidens produktivitet? Världsledande ekonomer, som bland annat ekonomipristagaren Robert Solow och Nicholas Stern (titta här, här och här), och en ledande institution som FN, menar att vi som samhälle måste tänka nytt, både vad gäller hur vi mäter ekonomisk utveckling och hur vi skapar ekonomisk utveckling.
Hur kommer det sig att ni i kommissionen intar ett diametralt annorlunda och mycket snävare synsätt? Vilka är era bästa argument för ert vägval? Borde inte framtidens produktivitet handla om att säkerställa att alla kapitaltyper, inklusive naturkapitalet och det sociala kapitalet, i samhällets balansräkning utvecklas i rätt riktning?
Det är ju så klart en formidabel utmaning, men kan utgångspunkten verkligen vara någon annan?
Hur ser ni på arbetsmarknaden och produktiviteten?
Även om delbetänkandet inte uttryckligen fokuserar på arbetsmarknadsfrågor, innehåller det i alltför många avsnitt korta, svepande formuleringar om hur en reglerad arbetsmarknad som den svenska skadar den ekonomiska effektiviteten. Varför hamnar ni där?
Detta blir särskilt problematiskt eftersom forskningen om hur arbetsmarknader i praktiken fungerar har tagit stora kliv framåt i omvärlden. Ska ni förstå arbetets produktivitet måste ni förstå arbetsmarknaders funktionssätt. Dålig konkurrens på arbetsmarknader är lika skadlig för produktiviteten som dålig konkurrens på produktmarknader.
I nummer 5/2024 av Ekonomisk Debatt har jag skrivit en översikt av den här snabbväxande forskningen. Läs gärna den. Undvik att kopiera Svenskt Näringslivs mycket segdragna, om än felaktiga, retorik om att svenska lägstalöner är ovanligt höga i förhållande till jämförbara länder och att detta håller tillbaka sysselsättningen bland lågutbildade.
Den snabbväxande forskningen om lägstalöner har dessutom visat att deras negativa effekter är mycket mindre än vad man tidigare har trott. Detta har lett till en trend mot höjda lägstalöner i många västländer. Är det en slump att sysselsättningsgraden bland lågutbildade är 66 procent i Sverige, men bara 57 procent i USA och 48 procent i Belgien?
I ljuset av den här forskningen har bland annat OECD de senaste decennierna ändrat synsätt om hur arbetsmarknader fungerar – i riktning mot att de neoklassiska antagandena ofta inte stämmer överens med verkligheten och att det finns olika vägar att gå för att uppnå högproduktiva och inkluderande arbetsmarknader.
Den här forskningen bör ni beakta för att landa rätt i era kommande arbetsmarknadsanalyser och reformförslag. Ideologiproduktion vill ni så klart avhålla er från.
Hur ser ni på välståndet och produktiviteten?
Ingenstans i delbetänkandet nämns att det krävs institutioner i samhället som säkerställer att produktivitetens frukter kommer alla till del. Den här avsaknaden kan svårligen tolkas på något annat sätt än att ni som kommission anser att den här spridningen av produktiviteten sker automatiskt. Men så är inte fallet. Det visar historien och det visar utvecklingen i många västländer de senaste decennierna. Ska frukterna av produktiviteten komma alla till del krävs det medvetna beslut för att så ska ske.
Vilka reformförslag kan ni tänka er att lägga i syfte att stärka sambandet mellan produktivitetstillväxten och välståndsökningen för det stora flertalet? Behovet av institutioner som säkerställer att produktivitetstillväxten kommer alla till del lyfts bland annat fram som avgörande i boken Power and progress, författad av Daron Acemoglu och Simon Johnson, två världsledande ekonomer som förra året tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne. På vilka grunder skulle ni kunna landa i en annan slutsats? Ska ni förstå ekonomin måste ni förstå makten.
Hur ser ni på den ekonomiska politiken och produktiviteten?
Egentligen har frågan om produktivitetens frukter två sidor:
- hur produktiviteten skapas
- hur den fördelas.
Sedan den förra produktivitetskommissionen i början av 1990-talet har den allmänna ekonomisk-politiska inriktningen varit att produktivitetstillväxt främst skapas genom sänkta och mindre progressiva skatter, svagare välfärdssystem, minskad trygghet på arbetsmarknaden, ökade inkomstskillnader och ett unikt marknadiserat skolsystem.
Därmed har produktivitetstillväxten skapats genom att svagare grupper har fått betala för starkare gruppers välståndsökning. Anser ni att nedsippringsteorin är alive and kicking? Är sparv- och hästskitsteoremet den moraliska vägen framåt?
I delbetänkandet skriver ni att omfördelning av resurser, via skatter och transfereringar, med nödvändighet är snedvridande och produktivitetshämmande för samhällsekonomin. Vi alla blir alltså fattigare av skatter och omfördelning – och dessa bör därför undvikas. Detta finns det så klart inte något vetenskapligt belägg för. Och om ni tittar på verkligheten ser ni, med nödvändighet, att de länder i världen med högst skatter och mest omfördelning – de nordiska – också tillhör världens allra mest produktiva. Hur kan ni uttrycka er så sakligt felaktigt och ideologiskt svepande?
Anser kommissionen att det är mer politik i den här riktningen som är den bästa för Sveriges framtida produktivitet? Är den den mest fördelaktiga för framtidens välstånd?
Är den den mest fördelaktiga för framtidens livskvalitet och livschanser? Hur tar ni ställning i dessa svåra frågor? Går det att blunda för dem? Vad blir då kvar? Avslutningsvis: Utifrån Gatsby-kurvan och sambandet mellan växande inkomstskillnader och sämre ekonomisk rörlighet, vilka långsiktiga samhälleliga processer sätter olika typer av ekonomisk politik igång?
Vad leder de till, ekonomiskt, socialt och demokratiskt? Hur beaktar ni den forskning som visar att de senaste decenniernas strama finanspolitik (austerity) tycks ha bidragit till att driva fram högerpopulismen i västvärlden? Vilka är de långsiktiga konsekvenserna för produktiviteten av detta politiska sentimentskifte? Inkluderande tillväxt vägleder det brittiska produktivitetsinstitutet och OECD. Hur är det för er?
Hur ser ni på sambandet politiserad forskning och produktivitet?
Flera svenska ekonomer – bland annat Gunnar Myrdal och Villy Bergström, men även Lars Calmfors – har förtjänstfullt lyft fram svårigheten i att inte blanda in sina egna värderingar i forskningen. Det är så klart lockande för politiskt drivna forskare att från en ”oberoende” position torgföra sina politiska värderingar under täckmantel av sina forskningsresultat. Forskning visar också att redovisningen av styrkan på empiriskt skattade samband i politiskt känsliga frågor påverkas av forskarens värderingar. Viljan till objektivitet är stark, men det är tydligt att det i praktiken är svårt att inte blanda in sina politiska värderingar i den ekonomiska analysen.
Den lättaste vägen förbi detta faktum är så klart för kommissionen att inte kännas vid utmaningen, men det är uppenbart att frågan om produktivitet, och det heltäckande politiska program som ligger i delbetänkandets riktning, rymmer en oändlig mängd motstridiga fakta, målkonflikter, värdekonflikter och politiska vägval. Frågan är hur man förhåller sig till detta, inte att det är ett obestridligt faktum. För Adam Smith är samhällsekonomisk analys en moralisk verksamhet.
Uttryckt på ett lite annat sätt: det går inte att härleda ett bör från ett är. Även om vi med 200 procents säkerhet skulle veta att förändringar i en viss riktning – efter att ha snurrat runt i samhällsekonomins tombola i något decennium eller två – leder till något annat, säger detta ingenting om att förändringen bör genomföras. Är-et och bör-et representerar två olika dimensioner av livet.
Trots detta är sammanblandningar mellan de tu legio. Ibland sker det omedvetet, ibland medvetet. Min förhoppning är att ni i ert slutbetänkande efter bästa förmåga och utan skygglappar har lyckats sortera ut de viktigaste aspekterna av är-et – hur samhällsekonomin och arbetsmarknaden i praktiken fungerar – och att ni är tydliga med när ni övergår i bör-et: hur samhället bör reformeras för att öka produktiviteten … samtidigt som vi, inom klimatets gränser, uppnår full sysselsättning, högre välstånd och en förbättrad livskvalitet.
Detta år så klart ett omöjligt uppdrag som inte ger annat än svindel. Men det är också ett exempel på när resan är långt viktigare än målet. Med den insikten kan ni bidra till en samhällelig diskussion som på riktigt bidrar till en ökad förståelse för de moraliska och politiska avvägningar som med nödvändighet följer av ambitionen att stärka svensk ekonomis produktiva förmåga.
Daniel Lind, forskningsledare för projekt om produktivitet på tankesmedjan Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
