Fem unga ledare: Tre förslag för feministisk frigörelse

 Vi vill bli den sista generationen som slår i glastaket. Här är våra tre förslag till hur kampen ska föras, skriver fem ledare för Sveriges ungdomsorganisationer LSU, Sveriges Elevkårer, Saco studentråd, Utrikespolitiska förbundet och Maktsalongen.

Internationella kvinnodagen är en dag för att erkänna feminismens långa kamp och hur långt vi har kvar till jämställdhet i världen. Det är en kamp om rättvisa som skett i form av individers längtan efter frigörelse och den demokratiska organiseringens styrka att förändra samhällsstrukturer.

Att vi fem kan vara ledare i respektive organisation är tack vare kvinnor och allierade som kämpat för våra rättigheter i en rörelse som vi idag själva är en del av.

Även om det är en historisk triumf att fler kvinnor blir ledare möter vi motstånd, både direkt och indirekt.

Det direkta motståndet har blivit mer normaliserat vilket var märkbart under det amerikanska presidentvalet, med syfte att tysta och marginalisera.

Det indirekta motståndet är exempelvis stressjukdomar som drabbar främst kvinnor tidigt i karriären.

Alla har ansvar för att se strukturerna, annars fortsätter majoriteten av samhällets ledare heta Anders.

Orsaker är bland annat ohållbara krav och idealbilder både privat och professionellt. Vår roll är att säkerställa att den motvind vi möter ska bli medvind för framtidens rörelse och kvinnor som är eller borde vara ledare.

Nedan presenteras tre åtgärder för hur vi tar kampen vidare för feministisk frigörelse.

• För det första behöver samhället gemensamt skapa fler förutsättningar för att unga kvinnor kan bli ledare.

Kvinnor måste tidigt uppmuntras att ta ledarrollen, oavsett om det är som lagkapten i fotbollslaget eller ordförande för en nationell organisation.

Kvinnor måste erkännas som ledare och inte fastna i det osynliga arbetet. Alla har ansvar att se de strukturerna, annars kan vi fortsatt räkna med att majoriteten av samhällets ledare kommer att fortsätta heta Anders.

• För det andra behövs en acceptans för olika former av ledarskap.

Glorifierandet av det manliga och hårda ledarskap som vi ser idag ska inte vara norm för hur en ledare bör vara.

Alla individer ska få utöva sitt egna demokratiska ledarskap inom det mandat de blivit valda. Vår patriarkala historia präglar tydligt synen på vad som är ett bra ledarskap.

Vi möter kvinnor, män och ickebinära varje dag som strävar efter ett hårdare ledarskap eftersom det premieras och lyfts fram som exempel på framgång.

Denna exkluderande och snäva norm begränsar individens och samhällets utveckling.

Att kunna vara sig själv och således forma sitt ledarskap utefter sina egenskaper och idéer är viktigt eftersom ledarskapet präglar organisationer som i sin tur präglar samhället.

• För det tredje behöver vi enas i systerskap.

Vi måste inte bara sparka sönder glastaket som trycker ner oss, utan vi måste också sluta kasta sten i vårt eget hus.

Vi behöver samla kvinnor i våra nätverk, alliera oss och lyfta upp varandras värde, kompetens, och ledarskap. Ju fler vi är, desto lättare går glastaket sönder och då når vi feministisk frigörelse.

Vi är övertygande om att förändringen börjar i organisationen, och att ledarskapet är avgörande för god demokratisk organisering.

Samhället behöver uppmuntra unga kvinnor till att bli ledare och tro på sig själva. Samhället behöver tillåta olika former av ledarskap och således olika former av individer som leder. Vi behöver enas i systerskap för effektiv politisk förändring till en värld där vårt värde och våra rättigheter inte kränks.

Vi kommer göra allt vi kan för att vara den sista generationen av unga kvinnor som möter glastak, där kommande generationer firar den 8 mars till minne av att vi en dag blev en jämställd värld.

Hannah Kroksson (vice ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer)

Lina Hultqvist (ordförande Sveriges Elevkårer)

Malin Påhls (ordförande Saco Studentråd)

Rosaline Marbinah (ordförande Utrikespolitiska förbundet)

Sara Haraldsson (generalsekreterare Maktsalongen)