Kvinnorna vs Berlusconi 1-0. De är unga, de är feminister och de kan rädda den italienska demokratin.
”Nu eller aldrig” stod det på väldiga rosa banderoller som häromåret vecklades ut på torg och mötesplatser i hela Italien. Miljontals kvinnor krävde slut på Berlusconi-styret och på kvinnoförtrycket. Susanna Camusso, ordförande för CGIL, den största landsorganisationen, fördömde sexism och dubbelmoral, grundbultar i Berlusconis ideologi och praktik. Hon angrep lagar som ger arbetsgivare rätt att avskeda gravida kvinnor och varnade för hoten mot aborträtten. Unga kvinnor berättade om den ”prekära” generationens villkor: 40 procent är arbetslösa, bostadsbristen är akut, utbildning- och sjukvård skärs ner, drastiskt. Den verkligheten skildras skrämmande och inkännande i Silvia Avallones “Stål”, romanen om flickor som växer upp i stålstaden Piombinos sociala förfall.
Susanna Camusso sa till de unga och till alla de kvinnor som samlats på Piazza della Repubblica: ”Det är vi som är framtiden.”
Parlamentsvalet 24–25 februari kan bli ett visst test på parollen. Yngre kvinnor har blivit den politiska vänsterns starkaste stöd. Dessvärre satte detta inte minsta spår när det största vänsterpartiet, Partito Democratico (PD), nominerade partiledarkandidater. De tre huvudkandidaterna var alla män. Pierluigi Bersani valdes till vänsterns premiärministerkandidat. Han är en 62-årig filosof, har varit minister, facklig aktivist och styrt en av Italiens röda regioner. Tre miljoner deltog i valet – en mäktig partidemokratisk manifestation. PD höll också öppna val om partiets kandidater till parlamentet. 40 procent av de valda är kvinnor. Med italienska perspektiv har vänstern därmed feminiserats; den har dessutom förnyats och föryngrats. Med Bersani som undantag har ledare från den äldre, förlorande generationen tvingats avgå. Spåren från PCI, det klassiska, stora, senare upplösta kommunistpartiet, är i stort sett utsuddade.
Vänstern är byggd som ett egendomligt ideologiskt konglomerat. PD är styckat mellan en traditionell högersocialdemokratisk majoritet och en betydande liberal new labour-riktning, ledd av Matteo Renzi, ung och framgångsrik borgmästare i Florens.
Vänstern vårdar också sina anarkistiska traditioner. I regionen Puglia styr Nichi Vendola och hans socialistiskt-ekologiska frihetsparti, SEL. De bygger grön industri, bekämpar maffian, skapar ungdomsarbete och vårdar kulturen. Vendola tillhör den sortens vänsterpolitiker som numera endast finns i Italien: katolik, ledare för gay-rörelsen, litteraturvetare, poet och filmare – en politikens Pier Paolo Pasolini.
Det revolutionära Italien grupperas i partiet Rivoluzione Civile, som leds av Antonio Ingroia och Antonio Di Pietro, båda framgångsrika undersökningsdomare. Ingroia bekämpade maffian, Di Pietro ledde kampen mot stats- och finansvärldens korruption.
De för folkets talan mot makteliten med ett allvar och ett ansvar som är frånvarande hos den länge framgångsrike komikern och populisten Beppe Grillo. Hans organisation, De fem stjärnorna, samlas bakom slagordet ”Dra åt helvete”. Länge lockade de bortåt 20 procent av väljarna. Fenomenet Grillo berättar om italienarnas uppgivenhet och misstro till hela det politiska systemet.
En sammanfattning av italiensk politik lyder: Kristdemokrater och höger vinner staten. Vänstern dominerar det civila samhället.
Inför februarivalet är dock högern styckad. Silvio Berlusconi mobiliserar sitt ”frihetens folk” med auktoritär nyliberalism och får hjälp från Lega Nords främlingsfientliga separatister. De utmanas, fåfängt, av teknokraten Mario Monti, finansinstitutionernas, EU-byråkratins, Vatikanens och de anglosaxiska affärstidningarnas utvalde. Monti kallades in som premiärminister och ekonomisk sanerare när Berlusconi-regeringen föll för ett drygt år sedan. Under Montis ledning har Italiens BNP sjunkit med 2,3 procent, statsskulden har ökat till än mer svindlande belopp, ungdomsarbetslösheten mäts till 37 procent. Hans popularitetssiffror har, distinkt, följt en nedåtgående riktning.
Vänstern dominerar fortfarande det väldiga civila samhället, kvinnoorganisationer, antirasistiska föreningar, solidaritetsförbund, kultursammanslutningar. Medan privatföretagare slår ut arbetskraft växer sysselsättningen inom vänsterns kooperativa rörelse till miljonsiffror. Vänstern vinner med all säkerhet valen och regeringsmakten. Det betydligt svårare uppdraget blir att erövra staten, i flera decennier behärskad av de ”faktiska makterna”: kyrkan, de stora ekonomiska företagsgrupperna, teknokratin och maffian.
Olle Svenning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
