Vi måste utmana bilden av Sverige som jämställt och synliggöra hur kvinnor slits ut av 8-timmars arbetsdagar och oavlönat arbete. Arbetstiden kan inte enbart vara anpassad efter en manlig norm där lönearbete sätts framför familj och omsorg.
När Dagens Arena bjuder in till debattserie om arbetsmarknadspolitiken väljer alla politiska partier att utgå från en arbetsmarknad där könsskillnader inte nämns och arbete bara är arbete om det ger lön. Kvinnors obetalda arbete ses som en privat fråga bortom arbetsmarknaden och politikernas intresse.
Mantrat om arbetslinjen missar att det som håller samhället på fötter är kvinnors oavlönade arbete med hem, familj och äldre. Samtidigt som färre får äldreomsorg så har fler äldre blivit beroende av oavlönat arbete från närstående kvinnor och när småbarn kommer går mammor ner i arbetstid medan pappor går upp. Deltidsanställningar är oftare regel än undantag inom kvinnodominerade sektorer, inom vård och omsorg, handel och restaurang. Kvinnor balanserar kraven på att få familj och ekonomi att fungera genom att ”frivilligt” arbeta deltid.
Med ett feministiskt förhållningssätt är välfärd inte ett skyddsnät, utan ett verktyg för att bygga ett jämställt och demokratiskt samhälle fritt från diskriminering, våld och exploatering av miljö och människor. Välfärdstanken är själva kittet som håller samman och skapar ekonomisk och demokratisk självständighet i vardagen. Denna välfärd kräver att vi omprövar vår syn på arbete, vad vi vill uppnå med arbete och utifrån det se hur mycket vi ska arbeta.
För att komma till rätta med den ”tidsfattigdom” som präglar framförallt kvinnors vardag måste vi utmana idén att en stor del av det obetalda arbetet ska utföras av kvinnor medan män inte behöver ta samma ansvar. Som ett led i detta behöver vi individualisera föräldraförsäkringen, förbättra förskolan, införa obligatorisk tillgång till ”nattis”, stärka äldreomsorgen, bygga ut kollektivtrafiken och se till andra lösningar där det gemensamma kan ta ett ökat ansvar för att minska kvinnors obetalda arbete och öka mäns ansvarstagande.
Men det krävs även att vi utmanar den traditionella synen på lönearbete och arbetstid. Arbetslinjens idé om att vi ska leva för att lönearbeta måste skrotas. Utgångspunkten måste vara hur arbete kan skapa ett samhälle där vi kan utvecklas som människor, ta föräldraansvar, umgås med nära och kära, engagera oss politiskt, ta hand om vår hälsa, förebygga stress och leva i samklang med miljön. Om detta är syftet med att vi arbetar är det alldeles uppenbart att vi måste återta makten över tiden och införa arbetstidsförkortning ned till sex timmars arbetsdag. En arbetstidsförkortning skulle tillsammans med utbildningsinsatser också ge fler chans till arbete då vi delar på jobben.
Det är bekymmersamt att det finns en sådan ovilja att se hur kön genomsyrar den svenska arbetsmarknaden trots att den är Europas mest segregerade. Att utgå från en politik där män ska förvärvsarbeta frånskiljt från familj och agera tvåbent bankomat medan kvinnor ska arbeta obetalt i beroendesituation till mannen, bygger på en oerhört begränsande syn på hur vi ska organisera våra liv.
Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt initiativ
Stina Svensson, talesperson för Feministiskt initiativ
Carl Emanuelsson, talesperson för Feministiskt initiativ
Fotnot: Det här är elfte delen i Dagens Arenas debattserie om arbetsmarknadspolitiken. Läs de tidigare inläggen från Folkpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, LO, Svenskt Näringsliv och TCO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
