Vid valet 2014 måste vi alla bestämma oss – vill vi ha ett samhälle för ett lyckligt fåtal eller för alla? Det skriver Anna Ryan Bengtsson och Julia Bahner (Fi)
När det offentliga politiska samtalet inte förhåller sig till människors vardag och tillvaro är det någonting fundamentalt fel med demokratin. Det finns i dag givna frågor som borde befinna sig på allas våra läppar. För ingen kan väl på allvar mena att Sverige 2014 är ett föregångssamhälle?
Vi är ett land i splittring, i ett EU som befinner sig mitt i en förtroendekris och gigantisk ekonomisk depression vi inte sett maken till sedan 1930-talet. Vi är ett land som behöver ta oss samman och gemensamt tala om alla våra utmaningar. För utmaningarna är enorma till följd av år av vanskötsel av människor och ekonomi.
Det är ett Sverige där nazister vandrar gatorna fram och tillåts angripa fredliga manifestationer. Ett Sverige där arbetslösheten skjutit i höjden trots att politiken kallas arbetslinjen. Ett Sverige vars utbildning befinner sig i fritt fall.
Ett land där skolor går i konkurs efter att ägarna har fått profitera stort innan de lämnar över tomma lokaler och besvikna elever till det offentliga att ta ansvar för. Ett Sverige där människor blir satta i förvar och deporteras i grupp till länder som enligt UNHCR:s riktlinjer är otrygga. Det är ett Sverige där sjukhusen sätts i stabsläge var och varannan vecka och medvetet tvingas tumma på smittskyddet till följd av den ekonomiska politikens krav på neddragningar.
Anders Borg tog vid maktskiftet 2006 över en stor kassakista. En kassakista som vi var många som hade bidragit till, både i form av skatter men också genom neddragningar i redan ansträngda kommunala budgetar i syfte att sanera 1990-talskrisens ekonomiska underskott. Dessa gemensamma resurser valde Borg, Reinfeldt och de andra ytterst ansvariga politikerna att placera i några lyckliga fås privata fickor. Det är pengar som har använts till en omvänd fördelningspolitik som slagit enorma splintar i ett välfärdssamhälle som dessa politiker inte ens är rakryggade nog att tala om att de inte alls tror på.
Vi står valåret 2014 i ett gigantiskt vägskäl – för pengarna är slut. De är inte bara slut. Staten går med underskott och sedan några månader befinner sig Sverige i deflation.
Statens underskott beräknas uppgå till 200 miljarder de närmsta fyra åren. Den moderatledda regeringen har effektivt förbrukat vårt gemensamma och det mest sorgliga är att Sverige knappast kan anses befinna sig i Zenit, snarare vid Exit.
När vi i det offentliga politiska samtalet inte lyfter fram detta är vi inne på en farlig väg. Då gror missnöjet och det blir lätt att lockas av enkla lösningar. För denna utmaning kräver att du ser samband och sammanhang. De samband som gör att ekonomisk politik aldrig kan isoleras från välfärdsfrågor som i sin tur inte kan isoleras från jämlikhet och jämställdhet. Feministiskt initiativ (Fi) bygger sin analys på en sådan helhetssyn och driver därför också en politik som syftar till att utjämna alla de samhälleliga maktstrukturer som alliansens politik så effektivt har förstärkt.
Fi vill skapa ett samhälle där alla människor får utrymme att utveckla sin fulla potential i jämlikt samspel med andra – i stället för på bekostnad av andra, såväl globalt som nationellt. Välfärden ses därför inte som ett skyddsnät utan som ett politiskt verktyg för att bygga ett jämställt och demokratisk samhälle fritt från diskriminering, våld och exploatering av miljö och människor.
Detta är den stora skiljelinjen och det som valrörelsen 2014 handlar om. Det är nu som vi alla måste bestämma oss – vill vi ha ett samhälle för ett lyckligt fåtal eller för alla? Och vill vi ha ett samhälle för alla, på riktigt, då finns det bara ett parti att lägga sin röst på 2014 och det är Feministiskt initiativ.
Anna Ryan Bengtsson, Fi
Julia Bahner, FI, kandidat till riksdagen och Göteborgs kommun
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
