Allt är inte alliansens fel, men avdrag för gåvor är ännu ett steg i fel riktning. I stället för gåvoreducering måste vi värna välfärden, menar Linnéa Bruno (FI) i en replik till David Lega.
Jag har precis som David Lega, stor erfarenhet av föreningsliv och ideellt arbete, och delar i princip hans positiva syn på denna sektor. Jag skänker även en del till olika organisationer, men det bär mig starkt emot att få skatteavdrag för dessa gåvor. Låt mig kort förklara varför:
Att människor inte ska behöva sova ute i kylan, att våldsutsatta ska få skyddat boende och att en sjubarnsmamma utan inkomst inte ska få avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd med motiveringen att hon missat ett möte med sin jobbcoach kan tyckas vara självklarheter i ett välfärdssamhälle. Men tyvärr ser inte prioriteringarna ut så. Eftersom villkoren för sjuka och arbetslösa försämrats dramatiskt och våld i nära relationer ökat de senaste åren, ökar även trycket på kommunerna. Socionomer slår larm om att de har allt svårare att uppfylla Socialtjänstlagen.
Det är här de ideella aktörerna får kliva in. I stället för att tillföra det där extra får de ta allt större del av ansvaret för det mest basala. Många människor som har jobb har fått det bättre ställt med Alliansen, men de grupper som hade det sämst ställt innan har det ännu sämre nu. Det gäller ungdomar, ensamstående mammor med små barn och utlandsfödda. Ökning av ojämlikheter, försämringar av skolan, tillgång på kuratorer, skolpsykologer och så vidare började innan Alliansen.
Men det är nog nu. Vi måste göra om och göra rätt.
Vi ska i demokratisk ordning komma överens om vilket socialt skydd samhället bör kunna garantera sina medborgare, och gemensamt ta ansvar för det. Att du som har god ekonomi ska ha större inflytande över vad som prioriteras, och få skattereduktion för dina gåvor, är inte rimligt. Eller har den (köp)starke nödvändigtvis större empati och bättre omdöme? Så klart inte, och särskilt inte när det gäller behovet av att höja ambitionsnivån i arbetet mot fysiskt och sexuellt våld skulle jag säga, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att män både har bättre inkomst och utövar våld i betydligt större utsträckning än kvinnor.
Allt för många vägrar ta till sig statistik och forskning om detta gigantiska hälso-, säkerhets- och demokratiproblem, som enligt WHO 2013 drabbar var tredje kvinna i världen och var fjärde kvinna i rika EU-länder som Sverige och Storbritannien. Det är en klen tröst att Lega menar att kvinno- och tjejjourerna nu ska kunna ansöka om att få bli avdragsgilla, mot en kostnad på 10 000 kronor initialt och sedan 7000 kronor per år. Hur många kan avvara det, och kommer det ens löna sig?
Mest våld finner vi i de länder som har de största klassklyftorna. Alla studier är överens på denna punkt: ju större inkomstskillnader, desto mera våld. Enligt Åke Kihlström vid Institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet kostar mäns våld mot kvinnor Sverige 8 miljarder kronor per år, utöver det mänskliga lidandet.
Under förra veckans konferens på kvinnojouren Terrafem, som tar emot våldsutsatta kvinnor med utländsk bakgrund från hela Sverige, blev det alltför tydligt hur lågt regeringen prioriterar deras verksamhet. Utlovat stöd från Maria Larsson och Maria Arnholm till Terrafems verksamhet blir enbart stöd till telefonkostnader, inte till skyddat boende, som då får läggas ner. Det talas om ett par tiotals miljoner till jourerna totalt. Som jämförelse satsas det 50 miljarder på att försvara oss mot fantasin att ryssen kommer och tar oss.
Med fler feminister blir politiken mer ansvarsfull.
riksdagskandidat för Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
