När staten inte tar ansvar för sina medborgare på ett likvärdigt sätt blir det upp till ideella krafter att kliva in. Men är det rimligt att skattemedel går till att subventionera gåvor mer resursstarka medborgare väljer att ge?
Kristdemokraternas Göran Hägglund och David Lega presenterar på SvD Brännpunkt den 5/11 ett antal förslag som syftar till att underlätta för civilsamhällets organisationer att växa och utvecklas, främst genom en utökad avdragsrätt för gåvor. De skriver att förslagen bottnar i en särskild människosyn, eftersom det är i civilsamhället ”grunden läggs för demokrati, medmänsklighet och ett fungerande Sverige.”
Detta går även i linje med en samhällssyn och en syn på välfärd där en successiv nedmontering av den offentliga sektorn går i hand i hand med en utvidgning av den ideella sektorn. Konsekvenserna ser vi exempelvis i USA, där en liten offentlig sektor kombinerat med en stor välgörenhetssektor gör att utsatta inte får den hjälp de behöver.
När staten inte tar ansvar för sina medborgare på ett likvärdigt sätt blir det upp till ideella krafter att kliva in. Dessa har dock inget övergripande ansvar, utan utbudet ligger helt i händerna på enskildas intressen och förmåga.
Sveriges kvinno- och tjejjourer ingår inte i Skatteverkets lista över godkända mottagare, vilket innebär att de inte ens kan bli föremål för KD:s reformer. Redan för drygt ett år sedan kritiserade Stockholms tjejjour reformen att göra gåvor till vissa organisationer avdragsgilla. Tjejjouren beskrev hur de är beroende av privata gåvor och lägger ner omfattande tid på att leta sponsorer och ha insamlingskampanjer i syfte att få en inkomstkälla – en som inte ens är kontinuerlig och långsiktig.
Majblommans Riksförbund står med på Skatteverkets lista. De senaste åren har de börjat få in ansökningar som handlar om stöd till grundläggande behov såsom glasögon eller en ny säng. Den offentligt finansierade välfärden har nu allt sämre möjlighet att erbjuda det stöd de enligt lag ska ge ekonomiskt utsatta. Men trots att Majblomman är en relativt resursstark organisation, klarar de alltså inte detta utökade uppdrag. Och är det verkligen meningen att de ska det?
KD menar att ”det är i familjen, vänskapskretsen, idrottsklubben, församlingen eller teaterföreningen som vi växer som människor”. Men verkligheten ser annorlunda ut. I en masteruppsats har Anna Ryan Bengtsson, nu doktorand i socialt arbete, undersökt hur Riksidrottsförbundet fullföljer sin värdegrund gällande ”glädje, gemenskap, demokrati och delaktighet” ur ett hbtq-perspektiv. Resultaten visar att hbtq-personer konsekvent diskrimineras.
Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse och stöds med cirka sju miljarder från det offentliga, tillsammans med omfattande ideella resurser. De har ett politiskt uppdrag att bidra till ”demokratisk fostran”. Ryan Bengtssons slutsats är att den statliga styrningen har minskat i takt med att ideell sektor vuxit, vilket alltså leder till att staten inte förmår kontrollera om de uppdragen fullföljs. När inte ens en organisation som Riksidrottsförbundet klarar av sitt demokratiska uppdrag, är frågan hur andra kan det.
Svaret är att det kan de inte.
Inom forskningen kallas det cream skimming när ideella riktar in sig mot köpstarka grupper. Ideella organisationer är opinionsbildande och ser nya problem där staten ännu inte satt in resurser. Men är det rimligt att våra gemensamma skattemedel går till att subventionera gåvor mer resursstarka medborgare väljer att ge? Vi menar att det rimliga i stället är att kommuner och stat tillförsäkrar likvärdighet och kontinuitet. I detta skiljer vi oss från KD:s syn på människovärde och demokrati.
Julia Bahnér,
Feministiskt initiativ
Linnéa Bruno,
riksdagskandidat för Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
