Gymnasieminister Aida Hadzialic ställer erkännande av rättigheter och antirasism mot fördelningspolitik. Det är att måla upp en skenkonflikt, skriver Katerin Mendez, socialpolitisk talesperson och Linnéa Bruno, styrelseledamot.
Vad ska vara politikens prioritering – idén om Nationen och vilka som tillhör den eller villkor och rättigheter för de individer som befolkar det territorium som vi kallar Sverige?
Vilka dimensioner av ojämlikhet är legitima för politiken att adressera? Hur kan vi se på ekonomisk makt i relation till annan makt? Hur förhålla sig till människor som befolkar territoriet men saknar medborgarskap eller till de som söker skydd från krig i Sverige men saknar id-handlingar? Frågorna hör till de mest brännande och omtvistade i vår samtid men kan endast snuddas vid här.
Gymnasieminister Aida Haidzialic (S) knöt i en intervju i Aftonbladet i går an till en socialdemokratisk-nationalistisk idétradition i hur hon sökte positionera sig i dessa frågor – mot det hon svepande kallade »vänsterns identitetspolitik« och mot »högerns« kulturdebatt. Att ställa erkännande av rättigheter och antirasism mot fördelningspolitik är att måla upp en skenkonflikt.
Alla var inte önskade i Folkhemmet. Faktum är att de som konsekvent uteslöts är samma grupper som än i dag kämpar för att få legitimitet och upprättelse i det Sverige där S haft ett avgörande inflytande. Än i dag tampas vi med frågor om vilka som skall få ingå i »vi:et«. Det räcker inte med en marxistisk klassanalys – vi behöver förhålla oss till den verklighet som framträder i statistiken.
Hur kommer det sig exempelvis att andelen med utomeuropeisk bakgrund som lever i materiell fattigdom är nio gånger högre än de med svensk bakgrund eller att endast tre av tio afrosvenska män med svensk högre utbildning får ett arbete som motsvarar utbildningsnivån?
Meningen med att problematisera vilka som konsekvent utesluts i idén om Nationen och oftare utsätts för hot, våld och diskriminering är inte att skapa passiviserande skuld, utan att göra upp med vårt förflutna och sprida kunskap för förändring.
Att det är hög tid att tala klarspråk om vilka som innesluts i »vi:et« och vilka som uppfattas som hot blir extra tydligt när Carin Jämtin, partisekreterare i S, för någon vecka sedan svarade på frågan om Sveriges nya migrationspolitik, som är en av de strängaste i EU, verkligen är human och förenlig med upprätthållande av asylrätten i praktiken.
Hon svarade då att de tar ansvar för att »se till att Sverige är kvar« – men fick ingen följdfråga om oron för nationens kollaps eller vad hotet bestod i. Har det i dag gått så långt att vi inte behöver följdfrågan för att vi antar att det råder konsensus i föreställningen om att människor på flykt är ett hot mot Sverige?
Om nu S menar allvar med att ekonomisk ojämlikhet är viktigare att motverka än något annat vore det på sin plats med genomgripande reformer. Vi ser ett koketterande med kunskapsförakt vad gäller hur flera slags samspelande ojämlikheter förstärker utanförskap i Sverige.
Vill S verkligen utvidga »vi:et« bör de sluta med diskriminering av romer, omvärdera de migrationspolitiska förslag som leder till omänskligt lidande och död, samt att bilden av »de andra« som ett hot mot nationen förstärks. Respektera mänskliga rättigheter, inklusive Barnkonventionen och se till att dessa genomlyser alla politiska beslut.
Vi vet att vi inte är ensamma om att önska en starkare fördelningspolitik och samtidigt anse att Sverige har råd att respektera mänskliga rättigheter. Det är hög tid att lägga skenkonflikter åt sidan och börja arbeta för ett verkligt inkluderande samhälle.
Katerin Mendez (Fi) Socialpolitisk talesperson
Linnéa Bruno (Fi) styrelseledamot
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
