FI: Saudiavtalet – ett etiskt haveri

Det är svårt att förstå att regeringen sätter det internationella förtroendet på spel enbart för exportinkomsternas skull, skriver Veronica Svärd och Linnéa Bruno.

Regeringens ambition om en feministisk utrikespolitik har bland vissa mötts av skepsis och förvirring. Av uppenbara skäl dock ej hos Fi.

Vi välkomnar tvärtom en politik som prioriterar mänsklig säkerhet och rättigheter, social och ekologisk hållbarhet, framför bevakandet av gamla privilegier.

Ett första självklart steg i en sådan riktning är att avsluta alla militära samarbetsavtal med diktaturen och könsapartheidstaten Saudiarabien, vars statsideologi och rättspraktik är snarlik Islamska Statens, även beträffande antalet halshuggningar.

Det är fyra år sedan riksdagen beslutade om ett stopp på vapenexport till diktaturer, och det självklara vore att Saudiavtalet avslutas när det nu löper ut. I stället tvekar regeringen och mumlar om ett omförhandlat Saudiavtal – ett uteslutande militärt avtal som berör alltifrån försvarsmateriel, militär utbildning, utveckling av vapensystem och militärteknologi. Att fortsätta hjälpa en diktatur och könsapartheidstat att stärka sin militära maktapparat är fullständigt oacceptabelt.

Argumenten för Sveriges militära industri och vapenexport brukar vara att den säkrar arbetstillfällen, ger inkomster samt garanterar alliansfrihet. Men tvärtom ser vi att allt fler partier vill gå med i Nato samtidigt som politiken bakbinds av försvarsindustrins intressen. Inkomsterna rättfärdigar inte den militära industrins etiska haveri.

Den måste ställas om till civil produktion. Exporten bidrar inte till ökad säkerhet utan till ökade spänningar och miljöförstöring. Den undergräver vår trovärdighet i utrikespolitiken då den går på tvärs mot de värden vi uttalat där – än mer nu när ambitionen sägs vara feministisk.

Militär upprustning tar pengar från social upprustning. Stridsflygplan står mot sjukvård, skola och skydd från våld. Kapprustning står mot globala satsningar på miljömål och hållbarhet. Vapensäljarna finns ofta i den rika delen av världen och köparna i den fattiga, eller i länder med kraftiga social klyftor. Pengar går från fattiga till rika stater i stället för till den egna befolkningens behov. Enligt sammanställningen ’The Commitment to Development Index’ rankas Sverige som sämst av alla länder inom området ’Security’, på grund av vår omfattande och ökande export till fattiga och icke-demokratiska stater.

Carl Bildt kritiserades ofta för sitt låga engagemang och konsekventa ointresse att ta tillvara kunskap från kvinno- och fredsorganisationer runt om i världen. Med Margot Wallström som utrikesminister hoppades många på förnyelse. Stefan Löfven uttryckte dock nyligen stolthet över försäljningen av stridsflyg till Brasilien, ett land med många gatubarn och djupa klyftor. Att Saudiarabien är en diktatur medgav han efter mycket mumlande.

För varje feministisk regering borde det stå i fokus att följa FN:s uppmaning till sina medlemsstater att rusta ned militärt, av säkerhetspolitiska skäl. En feministisk säkerhetspolitik innebär att fokusera på människors säkerhet, inte staters. Ett mål måste vara att Sverige slutar att producera och exportera vapen och annan krigsmateriel. En bra början vore att hedra de lagar Sverige redan har att inte exportera vapen till diktaturer.

Det är svårt att förstå att regeringen är beredd att sätta det internationella förtroendet på spel enbart för exportinkomsternas skull. Vad vet de som vi andra inte vet? Vilka värden är det de sätter före demokrati och mänskliga rättigheter?