Finanskapitalismen är parasitisk

Ledare Det är en uppochnervänd värld när miljontals människor förlorar jobbet och aktiemarknaden gör all time high. Fenomenet kallas finansialisering och är den i särklass viktigaste strukturomvandlingen av kapitalismen de senaste fyra decennierna. Men det är ingen naturlag, det går att förändra. 

I slutet av februari, när coronakrisen grep tag i oss på allvar, sändes chockvågor genom världens ekonomier. Aktiemarknaderna störtdök. Men redan efter någon månad pekade kurvorna uppåt igen. Skälet är enkelt: det är fortfarande lönsamt att spekulera.

Enligt en sammanställning genomförd av den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation har alla grupper i samhället förlorat inkomst under pandemin. Alla utom en: män inom finanssektorn. Det är knappast en nyhet att kriser slår ojämlikt. Klass, kön och hudfärg spelar ofta en avgörande roll för om du klarar dig genom stormens öga. Men de dramatiska skillnaderna blottar också något djupt sjukt.

Perioden från åttiotalets början till i dag kännetecknas av accelererande tillväxt av finansiella sektorn, liksom ett växande gap mellan produktiviteten och löntagarnas andel av vinsten. I dag utgör finanssektorn närmare en tiondel av hela den amerikanska ekonomin. Trenden är densamma i mer eller mindre alla OECD-länder. Finansiella intressen och alltmer avancerade finansiella instrument har fått en central roll i samhället. Allt från välfärd till pensioner är numera tätt knutna till aktievärden. Mönstret kallas finansialisering och är den i särklass viktigaste strukturomvandlingen av kapitalismen de senaste fyra decennierna.

Allt från välfärd till pensioner är numera tätt knutna till aktievärden.

En övertro på marknaden i allmänhet och finansmarknaden i synnerhet har varit vägledande för politiska beslut. Men svindlande värderingar av bolag, värdepapper eller finansiella instrument är inte en spegling av ekonomin i stort. Det tydligaste exemplet är perioden mellan 2000 och och 2008, där aktievärdet slog rekordnivåer men arbetslösheten steg i stora delar av världen.

I Killing the Host: How Financial Parasites and Debt Bondage Destroy the Global Economy liknar ekonomen Michael Hudson finansialiseringen vid hur en parasit agerar i naturen. För att etablera kontroll måste parasiten bedöva värddjurets uppmärksamhet. Sedan produceras enzymer som får hjärnan att tro att parasiten måste skyddas från angrepp, att den är en del av den egna kroppen.

Hudson menar att finanskapitalismen är parasitisk: »Finanssektorn låtsas vara en del av industriell produktion och konsumtion. [..] Men merparten av produkterna och tjänsterna som finansiella institutioner erbjuder bidrar inte till produktionen som vi känner den.« Med andra ord: finansialiseringen alstrar astronomiska rikedomar för en mikroskopisk del av samhället.

Så vad alternativet? Först och främst måste vi skärskåda finanskapitalets närmast religiösa roll i samhället. Att skrota de teknologiska landvinningarna, inklusive finansiella, och försöka återgå till industrialismens glansdagar är varken möjligt eller önskvärt. Men förhållandet mellan varor och tjänster som skapas och vilka som får ta del av dess vinster måste omvärderas. Medborgarna måste få mer makt över ekonomin, demokratins positioner flyttas fram. Den globala pandemin förstärker bilden av vad vi värdesätter, våra kollektiva behov framträder i klarare kontrast. Det var ju inte så här vi ville ha det. Kanske kan det vara just den insikten som får oss att skingra dimridåerna och lämna finanssektorns experimentverkstad.