Finanskrisen kommer

Ledare I överenskommelsen mellan S, MP, C och L lurar friare tyglar för kapitalismen och marknaden. Fastän vi vet att en otyglad marknad och kapitalism ger djupa kriser. Nu hänger en ny finanskris över oss och det är inte läge att stoppa huvudet i sanden. 

Varje gång är det som om det sker på nytt, fastän vi vet att oreglerade marknader och otyglad kapitalism med viss regelbundenhet går igenom djupa kriser. Vi borde veta bättre. Nu hänger det över oss igen.

I Världsbankens konjunkturrapport för 2019 beskrivs läget som »orosmoln som nalkas« vid horisonten. Ord som lågkonjunktur, finanskris och kreditbubbla är ofta svåra att ta på, blir till en abstraktion frikopplad från det fasta. Ändå blir konsekvenserna i allra högsta grad konkreta – inte minst för dem som tjänar minst eller saknar jobb. För trots år av högkonjunktur i Sverige, Europa och stora delar av världen har utvecklingen varit splittrad.

ILO:s årliga lönerapport för 2018 och 2019 visar att den genomsnittliga reallönen i G20-länderna bara ökade med 0,4 procent under 2017, den lägsta takten sedan perioden innan finanskrisen 2008. Samtidigt är löneandelen i många länder fortfarande en bra bit under nittiotalets nivåer. Något är snett.

För trots år av hög tillväxt har villkoren för arbetarklassen i merparten av världen inte förbättrats nämnvärt. Jayati Ghosh, utvecklingsekonom vid Jawaharlal Nehru-universitetet, menar att det är dags att sluta hymla om problemets kärna : »Nyliberalismens intellektuella erövring av ekonomiskt beslutsfattande i ett brett spektrum av länder har lett till att merparten av löntagarnas exkluderats från ekonomisk tillväxt.«

Nu, när nästa kris knackar på dörren, riskerar arbetslösheten att gå upp och de med minst marginaler drabbas hårdast

Övertron på spekulativ tillväxt och marknadens mirakel har fått konsekvenser. Omfattande nedskärningar och åtstramningar av offentlig sektor och välfärd runt om i Europa har krympt marginaler och vidgat klyftor. Priset är splittrade samhällen och kraftigt försämrad hälsa.

I en text i New Statesman spår ekonomen Felix Martin att det senaste decenniets »penningpolitiska experiment« och »ultrafinansialisering« är bränsle på morgondagens krisbrasa. Fokuseringen på snabb och billig tillgång på krediter har blåst upp fastighets- och aktievärden – på bekostnad av finansiell stabilitet och jämlikhet.

»De sociala och politiska skiljelinjerna, som förvärrats av ett sällan skådat omfördelning av förmögenheter mellan rik och och fattig [..] är i allra högsta grad verklig.«

Nu, när nästa kris knackar på dörren, riskerar arbetslösheten att gå upp och de med minst marginaler drabbas hårdast. De närmaste åren är kritiska.

Å ena sidan handlar det om att stabilisera och minimera effekterna för människor och samhälle. Det är i grunden en förtroendefråga gentemot medborgarna, ett bevis för att det gemensamma ställer upp och fungerar i stormiga tider.

Å andra sidan handlar det om att erbjuda politiska svar och reformer på en ohållbar ekonomisk modell. Billiga lån och uppblåsta tillgångsvärden skulle vara vaccinet mot lågkonjunkturer. Alla skulle bli vinnare.

I själva verket hänger, som Elisabeth Lindberg utvecklar, övertron på krediter och den otyglade finanskapitalismen som ett damoklessvärd över Europas ekonomier.

Vi har all rätt att vara förbannade över marknadens oinfriade löften, över vinsterna som gynnar fåtalet. Nu måste kritiken riktas mot privilegierna och strukturerna som tillåter girigheten och eldar på motsättningarna.

Vi måste bryta ekonomins destruktiva beroende av spekulation och kreditfester, möta nyliberala luftslott med motstånd och motreformer som gynnar allmännyttan.

Att blunda inför finanshotet är nämligen inget alternativ – oavsett vilken färg vi får på vår regering.