Lärdomarna från finanskrisen har ännu inte omsatts i praktiken. Nu är det dags att ta till verktyg som kraftigt begränsar riskerna i bank- och finanssektorn.
2008. En vårdag vid Stureplan i Stockholm — Sveriges finansiella nav. På fasaden till en av byggnaderna lyser namnet i högpolerad metall: Kaupthing Bank. Inom loppet av några år har bolaget gått från att vara en av Islands småbanker till en av världens tio största investmentbanker. Ett halvår senare— tillsammans med Islands tre största kommersiella banker — kollapsar den.
Chockvågorna under 2008 fick den isländska regeringen att nationalisera banker, stänga börsen och införa kapitalkontrollerna. Resten är välkänt.
Men nu har Islands regering beslutat att hänga upp skylten igen: Open for business. För första gången sedan krisen öppnas landets ekonomi upp för världens finansmarknader och kapitalflöden.
Händelsen är symbolisk. 2017 markerar tioårsdagen av de händelser i USA som knuffade den första dominobrickan i världens finansiella inferno. Dessförinnan hade decennier av långtgående finansialisering impregnerat det politiska och ekonomiska livet. Politiska ledare från höger till vänster deklarerade sin kärlek till finansmarknadens gränslösa möjligheter.
Finanskrisen skiftade samtalet, öppnade upp nya möjligheter.
Under några månader tycktes ekonomer, politiker och tyckare lägga gamla sanningar under lupp. För de allra flesta var det smärtsamt tydligt att den oreglerade marknadsliberalismens löfte frontalkrockat med verkligheten.
Vad har vi egentligen lärt oss sedan dess?
Försvinnande lite.
I stället för omvändelse under galgen valde merparten av Europa att strama åt offentliga utgifter och strypa investeringar. ECB:s genomförde visserligen en bankinjektion om 1 000 miljarder euro och EU beslutade om Europluspakten, med mekanismer för att samordna medlemsländernas ekonomiska politik.
Tillväxten från spekulativ verksamhet är varken jämnt fördelad eller produktiv.
Men strukturella reformer av bank- och finanssektorn uteblev, den stora frågan om finanssektorns tvära och destruktiva kast förblev olöst.
Perioder av tillväxt och jämlikhet sammanfaller med år då politiken haft makt och möjlighet att reglera kapitalet. Där är vi inte i dag. Tillväxten från spekulativ verksamhet är varken jämnt fördelad eller produktiv. Siffrorna ser kanske snygga ut — men välståndet kommer knappast alla till del.
Vi behöver nya verktyg för att reglera och hantera finansiella flöden. Och släppa naiviteten inför finanssektorns bidrag till samhällsekonomin.
Nya reformer måste upp på bordet. Transaktionsskatt, finansiell riskdelning och en brandvägg mellan spekulativ och traditionell bankverksamhet är tre exempel på möjliga vägar.
Näringslivet brukar möta krav på reglering och reformer av finanssektorn med att ”det är en ägarfråga”. Ingenting kan vara mer fel. Det är i allra högsta grad en demokratisk fråga — en fråga för hela samhället. För hela samhällen.
Det rosa skimret kring den otyglade finanskapitalismen har för länge sedan skingrat sig. Nu är det dags att dra slutsatser av det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
