Det saknas verkligen inte böcker som slår larm om högerextremism. Men skulle demokratin en dag försvinna är det inte säkert att dess ersättare blir stöveltrampare av typen Gyllene Gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern.
Det finns i dag en livaktig europeisk juridisk debatt om risken för att Europa ska få totalitära regimer utan vare sig uniformer eller stövlar, men som utgår från en teknokratisk syn där demokrati och yttrandefrihet ses som hinder för ekonomisk effektivitet. Det är naturligtvis eurokrisen som väckt farhågorna.
Jurister som med entusiasm har upplevt ett EU-projekt byggt på en stabil grund av fördrag och domslut har fått anledning att bli besvikna under de senaste årens krishantering. Den har ju improviserats fram i en juridisk gråzon, där demokratin ställts åt sidan när den ekonomiska liberalismen trängt undan socialliberalismen.
En av dessa besvikna jurister är Michael A Wilkinson. I senaste numret av German Law Journal menar han att unionens beslutsformer utvecklats till en ”auktoritär liberalism”. Han påminner också om hur nyliberala ekonomer hjälpte general Pinochets diktatur i Chile.
Marknadsaktörer som ropar efter förutsägbarhet i politiken är förstås lätta att locka över till den auktoritära sidan. Häromåret sa sig ett antal amerikanska företagsledare i en enkät beundra det kinesiska kommuniststyret, där kapitalism får finnas men inte yttrandefrihet.
Också Daniel A Bell, som skriver artiklar i New York Times och Guardian, vill avskaffa demokratin för effektivitetens skull och ersätta den med en meritokratisk ordning, där ledarna inte väljs utan handplockas.
Meritokrati är också Timbros Adam Cwejmans alternativ i integrationsdebatten. ”Sluta prata om rasismen och ta bort välfärden. Först då, när meritokrati får råda, kommer människor till sin rätt”, karaktäriserade Lawen Mohtadi hans ideér i en recension av hans bok ”Välviljans rasism” i Magasinet Arena i vintras. Hennes slutsats var: ”Dragen till sin spets kan det kallas liberal extremism”.
Det som är många regeringars gissel – hur de ska försvara den växande ojämlikheten – är inga problem för den ”auktoritära liberalismen” om man ska tro Wilkinson i ”German Law Journal”. Kanske är det därför Carl B Hamilton var så glad när OECD kunde visa att inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i övriga OECD-länder.
Men det finns också andra sorters folkpartister. Överenskommelsen i skolfrågan mellan Alliansen samt S och MP kan ses som att socialliberalernas tvekan inför skolbranschens profitörer har vägt tyngre än marknadsliberalernas låt-gå-mentalitet.
Också med det sagt: Det är viktigt att inse att inte varenda liberal nödvändigtvis kommer att finnas på rätt sida om vi skulle hamna i en strid om demokratins framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
