Jag kallar det frihetlig socialism, men vi möts av misstänksamhet, skriver Johan Lönnroth i ett inlägg om gillesocialism, federalism och vänsterns framtid.
De demokratiskt sinnade västeuropeiska kommunisterna, eller eurokommunisterna som några kallade sig, förlorade när Berlinmuren föll och Sovjetimperiet kollapsade den enda reellt existerande socialism de kände till. Och socialdemokratin kunde inte längre framställa sig som en gyllene medelväg mellan råkapitalismens USA och diktaturerna i öst. Båda rörelserna tvangs omorientera sin ideologi. Begreppet socialism sågs av många som förbrukat. Var det kanske dags för alla partier till vänster att sluta kalla sig socialister?
I det socialdemokratiska partiprogrammet heter det: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.” Och i Vänsterpartiets programkommissions nya programförslag heter det: ”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv.” Det nu gällande programmets mening om att kapitalismen skall avskaffas är struken.
Det korta svaret är försvaret av välfärdsstaten
Frånsett just ordet socialism skulle nog alla riksdagspartier, inräknat SD, hålla med om det önskvärda i båda programmens beskrivningar av vad socialismen innebär. Det finns också i övrigt slående likheter mellan S-programmet och V-förslaget. Om Vänsterpartiets kongress i maj antar programkommissionens förslag finns inte längre något socialistiskt parti i Sverige. Om en med socialism menar ett ekonomiskt system som skall ersätta kapitalismen.
Vad finns då kvar av kärnan i de båda partiernas ideologi? Det korta svaret är försvaret av välfärdsstaten. En strid som utkämpas i motvind i en tid då den globala och gränslösa kapitalismens krafter är starkare än någonsin förr. Både S och V är dömda till en defensiv politisk strid utan framtidsperspektiv. Barrikad efter barrikad har övergivits. För att citera den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har de socialdemokratiska ledarna alltmer blivit teknokrater, som saknar de gamles kreativa gnista. Få av dem insåg att den politik som växte fram på 30-talet då enbart sågs som medel att nå ett högre mål.
Ernst Wigforss var en av de få. Han kallade målet för en provisorisk utopi. Han beskrev den redan i Göteborgsprogrammet 1919: ”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter … hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan … arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”
Det kallades då för gillesocialism. Nils Karleby uttryckte den så här 1926 i ”Socialismen inför verkligheten”: ”Föreningen måste sökas efter den linjen, att Marx ekonomiläras sociologiska utgångspunkter bilda underlaget och ramen, den subjektivistiska socialekonomin innehållet. En slags marknadssocialism”.
Marx talade om ”arbetarnas fria associationer”. Bo Rothstein kallar det ”liberal socialism” i sin nya bok ”Grundbulten”. Jag kallar det frihetlig socialism. Men vi möts av misstänksamhet: Det luktar anarkism och syndikalism sa en av mina partikamrater. Olof Palme kallade 1975 års löntagarfonder för ”företagsegoism”. Inom LO finns en oro för att det rena partsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är hotat. Det talas också om en omöjlig dubbelmakt. Visst finns stora problem. Men statssocialismen är död. Ingen annan socialism är möjlig.
Också internationellt måste partierna till vänster ompröva sin ideologi. Nationalstaterna räcker inte till som motkrafter till den globala kapitalmakten. Det krävs internationellt samarbete både i Europa och globalt. Det gäller också freden, klimatpolitiken och pandemierna. Samtidigt hoppas jag att partierna inser att om skatteparadisen skall stängas, fossilberoendet avvecklas och EU utvidgas så krävs ökad överstatlighet. Eller federalism med ett annat ord. Något som både S och V har varit emot historiskt sett. Göran Persson uttryckte dilemmat väl när han sa när han just tagit över ordförandeskapet i EU i januari 2001: ”Alla de här som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi som är antifederalister som får bestämma takten.” Snacka om att gå med röven som den förre kommunstyrelseordföranden Göran Johansson uttryckte saken.
Också FN borde gå i parlamentarisk och federal riktning. Säkerhetsrådet är en kvarleva av maktförhållanden från förr. Wigforss var framsynt också på den punkten. Han talade om en världsfederation.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
