Finns verkligen högervågen bland unga?

Ledare Talet om en högervåg bland unga har blivit ett mantra efter valet, men mycket talar för att den inte är så omfattande som man tror. 

Det har skrivits spaltmeter om  “Högervågen bland förstagångsväljare!”, men de flesta vuxna ser ganska dråpliga ut när man bergsäkert fastställer hur unga tänker.

Den som pratar om unga generationer pratar ofta om sig själv, via en klädsam omväg. Man citerar Churchill; om man inte röstar progressivt när man är ung har man inget hjärta och om man inte röstar konservativt när man är gammal har man ingen hjärna. Men den enda eviga sanningen i det citatet är att Churchill ville säga att han själv var smartast. De unga är en tyst projektionsyta som man kan vara nedlåtande mot, eftersom man själv varit ung.

Socialdemokraterna har inte en lika självklar roll i de yngre generationerna

Är dagens unga desillusionerade och tiktokberoende? Värderar de basal trygghet eftersom de, till skillnad från bortskämda nittiotalister och ännu mer bortskämda åttiotalister, har upplevt ett samhälle som slitits sönder av kriminalitet? Har det lett till att de brinner för högerns kärnfrågor: kulturell trygghet och tradition, ekonomisk åtstramning för allt utom säkerhetspolitik?

Det finns ändå mycket som talar emot det. Till exempel är NATO-motståndet störst bland unga män. Vänsterpartiet är otroligt stort bland unga kvinnor, som är den gruppen som är mest kritiska till politisk information på sociala medier, samtidigt som de tillbringar mest tid där.

I Demoskops opinionsundersökningar ser man ingen högervåg bland yngre. I opinionsundersökningarna där den ”vågen” är tydligast har man tillskrivit skolval stor betydelse. Men skolval hålls bara i ungefär hälften av alla skolor, och är inte särskilt tillförlitliga när man ska bedöma vad tonåringarna där faktiskt kommer rösta på om några år.

Socialdemokraterna har inte en lika självklar roll i de yngre generationerna. Men när det kommer till att rösta långt åt höger handlar det snarare om män i medelåldern, inte så kallade unga arga män.

Att det är svårt att vinna ett tredje val på rad för en sittande regering, och att rädslan för lågkonjunkturen och levnadskostnadskrisen gjorde folk mer benägna att rösta på oppositionen, påverkade ju alla som röstade. Som barn ska man vara ganska rejält privilegierad för att inte ha någon koll på om ens föräldrar har pengar kvar i slutet av månaden eller inte. Det var synd att högern kom undan med att  säga att de har bäst politik för svenska löntagare. Men från det är steget långt till att prata om en unikt högervänlig ungdom.

Unga passar dock perfekt som alibi för att tala om en ganska svår klyfta i politiken som gynnar dagens höger, speciellt i en valrörelse. Det är den klyfta Jenny Andersson, professor i idéhistoria,  kallar “en ökande klyfta mellan populism och teknokrati” och som blir mer och mer central för att förstå en skillnad mellan “tilltro till expertis och avpolitiserat beslutande” och “gatuprotester”.

Gatuprotester kan låta både ungt och aggressivt,  men inom den kategorin ryms den typ av politiska engagemang som bygger på en materiell fråga i ens vardag som man upplever som åsidosatt. Det konkreta, som högerpopulister säger inte kräver så himla mycket detaljer. Gula västarna vill tala mer om “slutet på månaden” istället för “slutet på världen”. Mycket av stad kontra land eller GAL-TAN ryms inom den här konflikten, och den kan absolut inte viftas bort som barnslig eller unik för förstagångsväljare.

Det är istället progressiva partiers uppgift att poängtera att högern är dåliga på att fixa en bra levnadsstandard och på att ta tillbaka den demokratiska kontrollen, eftersom de rear ut det gemensamma. Kulturkrig tillåter dem att verka yviga, slängiga och fria och samtidigt säger de att de prioriterar vanligt folk. Men bakom det döljer sig en begränsande ekonomisk kalkyl som kastar ungas framtid i papperskorgen.