debatt Vårens fjärr- och distansundervisning har inneburit ett stort kunskapstapp där alla elever drabbats och de svagaste förlorat mest. Att då ge utökade möjligheter till fjärrundervisning i skolan är en riskabel väg att gå, skriver ordförande för Lärarnas Riksförbund och Sveriges elevråd.
Om det är något vi har lärt oss under denna vår är det att fjärrundervisning inte fungerar i längden som allenarådande undervisningsform. Som företrädare för landets lärare och elever känner vi därför en stor oro över regeringens förslag på lagändringar som innebär utökade möjligheter till fjärrundervisning i skolan. Våruppfattning är att det är en riskabel väg att gå.
Under den pågående Corona-pandemin har en och annan av oss säkert lärt sig några digitala knep som man med förnuft i lämpliga portioner kan använda i framtiden. Det är däremot oerhört farligt att börja tänka på att detta ”påtvingade” digitala kliv skulle ersätta mer av det vi tidigare hållit på med. Risken är dock stor att skolornas huvudmän i den mycket tuffa ekonomiska situation som kommer att råda framöver, vill som besparingsidé införa en betydligt större del fjärrundervisning för ”det gick ju så bra”.
Lärarnas Riksförbunds undersökningar visar emellertid med all önskvärd tydlighet att vårens fjärr- och distansundervisning fört med sig ett stort kunskapstapp. Alla elever drabbas och det är de svagaste som förlorar mest.
Vi inser samtidigt att lärarbristen utgör ett dilemma när det gäller målet att garantera alla elever en undervisning av hög kvalitet. Det är otvetydigt så att många av Sveriges kommuner brottas med en stor brist på legitimerade och behöriga lärare i flera ämnen och skolformer. Enligt olika prognoser kommer lärarbristen vara ett stort problem under många år framöver. Det kräver extraordinära insatser för att ännu fler elever inte ska riskera behöva möta obehörig personal eller gå miste om den utbildning som de har rätt till.
Att fullt ut jämställa fjärrundervisning med traditionell undervisning handlar i grunden om ett politiskt misslyckande.
Förutom i extraordinära tider som denna, kan fjärrundervisning därför som en sista utväg vara motiverad, inte minst för små skolor i glesbygd där lärarbristen är stor och elevunderlaget begränsat. I synnerhet om alternativet är att eleverna under oöverskådlig tid ska undervisas av obehörig personal eller att ett ämne (till exempel ett modernt språk) inte kommer att kunna erbjudas i skolan.
Det är trots allt bättre att elever – tillfälligt – får undervisning av en legitimerad lärare på avstånd än av en obehörig i klassrummet.
Dock anser vi att en rad olika villkor behöver uppfyllas. Ett viktigt sådant är att fjärrundervisningen inte får upphandlas i ett konkurrensförfarande som pressar pris på bekostnad av kvalitet.
OECD har tidigare kritiserat Sverige för att ha otydliga ansvarsförhållanden när det gäller skolan, och undervisning på entreprenad bidrar bara till att den otydligheten förstärks ytterligare.
Vi ser som sagt en uppenbar risk att kommunerna och friskolorna kommer att frestas att använda entreprenadlösningar istället för att göra sitt yttersta för att rekrytera legitimerade och behöriga lärare. Fjärrundervisning får inte bli ett sätt för kommunerna att spara pengar. Skolorna ska kunna visa att de aktivt söker lärare för ämnet där fjärrundervisning sker.
Fjärrundervisning är inte och kan aldrig bli samma sak som vanlig klassrumsundervisning. Det blir att sänka ambitionen för elever om kommunerna gör det till permanenta lösningar. Därför måste det – likt reglerna för anställning av obehöriga – endast ges tillfälligt och tidsbundet. Legitimerade lärare anställda på plats ska alltid gå före.
En ”quick-fix” med fjärrundervisning kommer inte heller avhjälpa lärarbristen. Endast rejäla satsningar på lärarnas löner och arbetsmiljö kan göra det. Här måste både regeringen och huvudmännen ta sitt ansvar.
Att fullt ut jämställa fjärrundervisning med traditionell undervisning handlar i grunden om ett politiskt misslyckande och visar återigen varför staten skyndsamt måste ta över skolans finansiering. Nuvarande kommunalekonomiska utjämning blir inte tillräckligt kraftfull vilket i slutändan leder till att man behöver experimentera med eleverna. Det är helt oacceptabelt. Skolan är ingen försöksverkstad.
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Jennie Gustafsson, ordförande Sveriges elevråd – SVEA
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
