Fler jobb borde bli en valfråga

ledare Sverige kan knappast kan låna till att klara de gigantiska underbemannade delarna av välfärden. De förbjudna orden om att höja skatterna blir nödvändiga att uttala.

Att valet sakta närmar sig påminns man om på borgerliga ledarsidor. Där  häcklar man för vilken gång i ordningen det urgamla socialdemokratiska vallöftet om Europas lägsta arbetslöshet.
Inte så konstigt, eftersom de senaste siffrorna visar att Sverige tycks ligga på 23:e plats i Europa, med många unga utan jobb och en kusligt hög långtidsarbetslöshet.

Men situationen är inte nattsvart. Det är möjligt att få full sysselsättning, fast det kräver ett enormt arbete – en mer offensiv ekonomisk politik och ett återupplivande av traditionella socialdemokratiska arbetsmarknadsinsatser.
Stefan Carlén och Christer Persson menar i boken Sysselsättningskoden, som kom ut i veckan, att det behövs en total omprövning av förlegade marknadsliberala dogmer.
Det är dogmer som rädslan för att skuldsätta sig, fixeringen vid att stoppa inflationen, skattesänkningar för de rika i tron att alla gynnas av det och välfärdsbesparingar som en strategi för att få folk att arbeta. Det är här vi har de främsta orsakerna till den massarbetslöshet och de växande klyftor vi sett i många länder.

Bidens politik gör det svårare för ängsliga finansministrar i andra länder att fly tillbaka till de gamla teserna.

Sysselsättningskoden är en skrämmande katalog över ekonomiska misstag ur det förgångna.
Carlén och Persson menar att de flesta politiker – också många socialdemokratiska – ängsligt låtit sig duperas av gamla marknadsliberala låsningar.
Detta trots att tongivande ekonomiska institutioner som IMF och OECD sedan flera år tillbaka bytt fot och enstämmigt förordar en mer offensiv finanspolitik, med stora gröna offentliga investeringar för att få fart på efterfrågan och därmed jobben.

Är ett skifte nu på väg som coronan tvingar fram? Många stater öser ju ut pengar för att hålla liv i sina vacklande företag. Men om samma spendersamhet kommer att finnas även efter pandemin vet vi inte.
Den nye amerikanska presidenten Joe Biden inger dock hopp om att en verkligt radikal omstart är på väg. Han satsar inte bara på stora investeringar i infrastruktur som Roosevelt med New Deal på 30-talet, utan lägger fram en skattepolitik som gynnar låginkomsttagarna och kräver mycket mer i skatt av de rika och kapitalägarna. Bidens politik gör det svårare för ängsliga finansministrar i andra länder att fly tillbaka till de gamla teserna.

Här hemma har Magdalena Andersson visat att det som var omöjligt för några år sedan – att låna till stora statliga satsningar – av krisen blivit en närmast självklar politik.

Men Carlén och Persson visar att man knappast kan låna till att klara de gigantiska underbemannade delarna av välfärden, som inte minst pandemin synliggjort. De förbjudna orden om att höja skatterna blir nödvändiga att uttala.
Om Socialdemokraterna förmår koppla höjda skatter till traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik och riktiga jobb för de unga kanske man kan klara också en oförsonlig valkampanj.
Inte minst eftersom de flesta borgerliga inte har mycket annat att komma med än de marknadsliberala teorier som drivit fram fattigdom och massarbetslöshet.