ledare Kulturpolitiken är den politik som på sikt förändrar samhället allra mest. Men i Sverige verkar det oroande nog bara vara SD som inser det.
Vad har filantropen Melinda Gates, utrikesminister Margot Wallström och popstjärnan Robyn gemensamt? Ganska mycket visade det sig på seminariet Empowering women som i veckan ägde rum på Kulturhuset i Stockholm.
Melinda, Robyn och Margot talade om hur kultur för många kvinnor runt om i världen inte bara är en väg till självförverkligande, utan också en bidragande faktor till forskning, framsteg och teknisk utveckling.
Tänk om lite av den insikten kunde sippra ned till svenska myndigheter och makthavare.
För i Sverige sitter kulturlivet och humaniora allt trängre. Göteborgs universitet meddelade nyligen att fortsättningskurserna i filmvetenskap, musikvetenskap och konstvetenskap till våren ställs in på grund av minskande söktryck.
Vilket egentligen är logiskt. Vad vi ser är bara kulmen på en lång internationell trend där humanvetenskaperna, »de mer mänskliga vetenskaperna«, i utilitaristisk anda nedvärderas till förmån för mer instrumentella studier skräddarsydda för arbetsmarknadens tillfälliga krav.
Ideologiskt går synsättet tillbaka till 1980-talets Storbritannienoch Thatcher-regimens besinningslösa hat mot »soft science« och hela konstnärskollektivet.
Kultur och humaniora berör hela människan, skapar gemenskap, ger oss perspektiv på det förflutna och gör det möjligt att bana nya vägar framåt.
Den här utvecklingen pågår som sagt i hela världen, men ingenstans är den så entydig som i det nyliberala Sverige, där den kapitalistiska logiken, som GP:s kulturchef Björn Werner skriver, är uppskruvad bortom allt förnuft. Det är den logiken som får ledningen för det omdiskuterade läslovet att jämställa läsning med dataspelande.
Samtidigt konstaterar oroliga debattörer att inget svenskt parti prioriterar kulturpolitiken som Sverigedemokraterna. Partiet verkar i skrivande stund vara det enda som faktiskt har en plan, och alla vi som arbetar med kultur bör känna oss hotade.
För vad SD inser, och de andra partierna missar, är att kulturpolitiken är den politik som på sikt förändrar samhället allra mest.
Kultur handlar nämligen, bland mycket annat, om våra grundläggande värderingar, dem som det tar generationer att förändra, skriver Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger på Arena Essä.
Vad SD och andra nationalister vet, men resten av oss tycks ha glömt, är att kultur och humaniora inte bara handlar om ord-, bild- eller musikkonst. De berör hela människan – de skapar gemenskap, ger oss perspektiv på det förflutna och gör det möjligt att bana nya vägar framåt.
I grunden finns det humboldtska bildningsidealet från 1800-talet och många sekler av humanistiskt tänkande – allt det som nyliberalerna så att säga har gjort rent hus med.
Fast i SD:s märkliga tolkning är det förstås inte människan utan nationen som står i centrum. Kulturen ses bara som redskap för att göra oss till lydiga nationalister.
I den nyliberala utopin vill man däremot låtsas om några värden utom de som passar ihop med den kommersiella logiken.
På kulturområdet har den svenska orienteringen mot nyliberalism under flera alliansregeringar lett till marknadisering och en smygnedrustning av kulturinstitutionerna. Paradoxalt nog har detta skapat ett tomrum som politiker med uttalade nationalistiska, rasistiska och konservativa agendor nu står mer än beredda att fylla.
Och där står vi nu, tagna på sängen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
