ledare Privata företag erbjuder ett sätt att köpa sig fri från det ideella engagemanget. Men kommunerna behöver inte kapitulera för deras krav.
Mönstret känns igen från många delar av vår marknadiserade välfärd. Vinstdrivande aktörer tjänar pengar på det som är enkelt – samtidigt som de undergräver det som är svårt. Så funkar det på skolmarknaden: privata aktörer flockas kring lättundervisade elever i välbärgade områden, och designar marknadsföring och kösystem för att hålla nyanlända och elever med NPF-diagnoser borta. De blir kvar i den kommunala skolan, som får allt svårare att klara sitt uppdrag. Nätläkare slåss inte direkt om att ge vård till multisjuka äldre, det är enklare att tjäna pengar på så gott som friska 20+ och skicka fakturan till den allt mer utarmade fysiska primärvården.
Denna bistra pandemivinter är det särskilt trist att se en liknande utveckling inom idrotten. Här skräddarsyr privata företag idrottsaktiviteter för de mest lönsamma utövarna, och berövar därmed föreningar bokstavligt talat grundläggande inkomstkällor.
Föreningsidrott bygger nästan helt på frivilliga insatser. Föräldrarna ställer upp som tränare och lagledare, sitter i föreningens styrelse, i tävlingskommittén och hallutskottet, vem kan vara kioskansvarig den här terminen?
Idrottsklubbars ekonomi brukar se ut som ett timglas. I mitten är det tunt. Och slitsamt.
Kommunens föreningsstöd täcker bara en liten del av kostnaderna för träningar och tävlingar, medlemsavgifterna kan inte vara för höga om alla ska kunna vara med. Så bortacupen med övernattning i skolsal, anmälningsavgifter och startavgifter, lunch med laget på pizzerian vid planen: allt måste samlas in på frivilliga timmar.
Färgglada kataloger utlovar stora intäkter till lagkassan från försäljning av stearinljus, kryddor (saffran för 100 kronor burken!), underkläder. Hur många burkar med finknäcke kan man pracka på släkten egentligen? I december måste man lik förbannat skriva upp sig för ett pass julgransförsäljning utanför ICA.
Företag som ger föräldrar möjlighet att köpa sig fria från engagemang undergräver allt detta.
Men Flipkidz barngymnastik för 2- till 8-åringar och Trix Bollskola för förskolebarn gör värre skada än så.
Idrottsklubbars ekonomi brukar se ut som ett timglas: det går att gå med ett litet överskott på aktiviteter för de allra yngsta: fotbollsskola och simskola, barngymnastik och basketsommarläger. Barnaktiviteterna lägger grunden, både finansiellt och genom att barn och deras föräldrar rekryteras in i verksamheten. I andra ändan av timglaset finns de intäkter som klubbar och föreningar som får fram elitidrottare kan få från matchbiljetter och sponsring.
I mitten på timglaset är det tunt. Och slitsamt.
Det är därför inte alls förvånande att de företag som sysslar med idrottsaktiviteter för barn ofta riktar in sig på de allra yngsta. Den största aktören är just Be Sporty Utbildning AB som driver ovan nämnda Flipkidz och Trix Bollskola. Verksamheten har gjort ägaren Martina Engdegård till mångmiljonär. 2020 omsatte bolaget över 40 miljoner, det finns redan på 150 orter i Sverige och är på väg att etablera sig i Norge och Danmark.
Det finns uppenbarligen en efterfrågan på engagemangsfri idrott. Men det betyder inte att kommunen måste kapitulera inför företagens krav på att få tider i skolornas gympasalar eller banor i det kommunala badhusets bassänger. De måste reserveras för den föreningsdrivna idrotten. Kapa foten på timglaset och hela ungdomsidrotten faller ihop.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
