De flesta torde vara överens om att sjuksköterskorna är felaktigt lönesatta. Allmänheten hyser den uppfattningen. Medierna understödjer den. Sjuksköterskornas kollegor har inget emot att deras löner uppgraderas. Och i grunden håller arbetsgivarna och politikerna med. Frågan är vem som ska betala notan.
Vårdkonflikten 1995 ledde till att sjuksköterskorna fick en bättre löneutveckling några år. Vårdförbundet la också om sin strategi och satsade på mer av lokal lönebildning och individuell lönesättning. Det var en lyckosamt särskilt för grupper inom förbundet som det rådde brist på. Strategin som finns beskriven i boken ”Från strid till strategi” har också applåderats på många håll. Men löneutvecklingen har idag stannat av. Missnöjet är på goda grunder mycket stort. Och nu är strejken här.
För de fackliga organisationerna är strejkvapnet inom den offentliga sektorn ett synnerligen tveeggat vapen. De offentliganställda fick strejkrätt i mitten av 1960-talet. Men till skillnad från inom den privata sektorn sparar arbetsgivarna pengar under strejk. Och även om sjuksköterskorna inledningsvis kan inhösta många sympatiyttringar kan opinionsläget snart komma att ändras. Fokus lär inom några dagar hamna på hur tredje man drabbas. Tålamodet är liksom minnet ofta kort! Arbetsgivarna har alltså triumf på hand. Och frågan är om de inte också utnyttjar detta effektivt. Redan från början har arbetsgivarna begärt omfattande undantag med hänvisning till strejkvarslets samhällsfarlighet, något som avgörs av en särskild nämnd.
I grunden finns ett mönster som missgynnar välfärdsarbetare bland vilka kvinnor dominerar. Är det någonstans en feministisk analys ger ett klockrent utslag så är det sjuksköterskornas arbetssituation och lönesättning.
Politikerna måste ta sitt ansvar för att ändra på detta. Missförhållanden kan inte åtgärdas på kort sikt. Den demografiska utvecklingen innebär att färre ska försörja allt fler och att konkurrensen om arbetskraften hårdnar. Om den offentliga sektorn ska kunna rekrytera personal i framtiden måste den kunna erbjuda rimliga löner.
Det är en fördelningspolitisk fråga. Länge har den offentliga sektorns problem kokat ner till krav på effektiviseringar, en central och viktig pusselbit för att värna den offentliga sektorn. Frågan om ökade resurser har dock varit tabu. Men förr eller senare måste framsynta politiker våga konstatera att rimliga löner kommer att kosta. Även för kvinnor.
Politikerna äger makten och möjligheten att åstadkomma en förändring. Det är politikerna som måste handla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
