Floskler om cancelkultur

Ledare Mats Perssons utredning om cancelkultur är bara ett sätt att flytta fokus från de viktiga frågorna. 

I samband med att Trump försöker göra comeback kan det vara värt att påminna om hans före detta chefsrådgivare Steve Bannons förgyllda ord. Han ville helst att hans motståndare skulle prata om identitetspolitik, för så länge de progressiva talade om identitetspolitik så vann han och Trump.

Identitetspolitik är i sig självt ett något förminskande ord. Klimatkrisen, rasismen och manschauvinismen är riktiga kriser som kräver materiella lösningar, investeringar och omfördelning för att skapa resistens. Det vill inte högern låtsas om, varken i USA eller här hemma. Därför försöker de gång på gång lura in vänstern i verklighetsfrånvända diskussioner och falska problembeskrivningar. En tjock hinna av metadiskussioner hindrar från att se klart och komma framåt.

Den här taktiken har länge varit ett framgångsrecept för radikalhögern och dess medlöpare, skyttegravarna är djupa och frågorna ofta ganska tröttsamma vid det här laget.

 väldigt lite tyder på att lärare inte kan stå pall om en a-kursare skulle säga något dumt

Men i takt med att Tidöavtalets många brustna löften når ytan kan man förstå att man vill prata om vad som helst förutom välfärdskrisen och ojämlikheten.

Det är i ljuset av det man måste se utbildningsminister Mats Perssons förslag om att utreda cancelkultur på svenska universitet. Persson menar att svenska universitet blivit offer för studenternas identitetspolitiska agenda och lider av utbredd cancelkultur.

Cancelkultur är ett fenomen och kanske främst en rädsla hämtad från USA:s universitet, och några få fall har även upptäckts i Sverige, till stor glädje för alla som vill generera klick till kultursidor.

Men det stämmer inte att svenska universitet har förbjudit ord eller censurerar, och väldigt lite tyder på att lärare inte kan stå pall om en a-kursare skulle säga något dumt.

Det finns två omdiskuterade fall i Sverige där en professor och en docent har blivit utfryst respektive utredd på cancelkulturiska grunder, men uppmärksamheten och responsen talar emot att det är någon typ av norm. Behovet av en statlig utredning kan ifrågasättas, men Mats Persson har skickligt avlett uppmärksamheten från det vi faktiskt borde tala om när vi talar om studenters livsstil.

För många studenter har riktigt kass ekonomi och situationen kan bli akut framöver. Marginalerna är i många fall icke-existerande och kostnaden för deras två största utgifter, mat och boende, skjuter i höjden. CSN justeras mot inflationen, men eftersom den fortsätter rusa är höjningen från oktober i år redan uppäten. Knappast någon förknippar eventuella studentår med flärd, men problemet är i dag så omfattande att många hoppar av sina utbildningar för att de inte har råd att fortsätta plugga. Det är enormt slöseri på samhällsresurser och en tragedi för den enskilda människan.

Sverige har bristyrken som kräver personal som har studerat i många år, och vi vill att alla ska bidra till samhället bäst de kan. Men man underlättar inte direkt för dem med minst ekonomisk trygghet att börja plugga. De senaste åren har signalerna varit av ett annat slag. Många sökte sig till högskolorna för kompetensutveckling och omställning under pandemin, en sund impuls under kris. Då fick de höjd ränta på studielån som tack.

I kommande kris kommer kanske de som hamnar mellan stolarna inte kunna söka sig till universiteten, det är helt enkelt för dyrt.

Studiemedlet borde höjas mer och så snabbt som möjligt. Även cyniker borde se fördelarna med att studenter har nästan oslagbar konsumtionsbenägenhet, av ett slag som är välkommet under en lågkonjunktur. Om man är lite blödig kan man bara tycka att det är en rättvisefråga att även de som inte kan fixa fram massa pengar ska få utbilda sig. Det är ett reellt arv från den faktiska bildningskultur som liberaler brukade hålla högt.

Innan de tappade bort sig i floskler om cancelkultur.