Stockholms länsstyrelse meddelade nyligen att länet skulle tjäna 400–800 miljoner om året om Arlanda fick tio nya direktlinjer till världsstäder. Vad som inte framgick var om det spelade någon roll ifall kabinpersonalen talade skandinavisk.
För alla större städer är bra kommunikationer både utomlands och inrikes avgörande. I väntan på att EU-kommissionen sätter press på de nationella tågbolagen, får vi räkna med att flyget kommer spela en avgörande roll i Sverige. Med vårt begränsade kundunderlag tycks de kommersiella förutsättningarna inte finnas för marknaden själv att driva flygsträckor som är samhällsekonomiskt lönsamma. Lönsamma eftersom de lockar internationellt kapital till Sverige. Återstår för staten att lösa problemet, antingen med hjälp av ett eget flygbolag, eller genom att upphandla linjerna från lägstbjudande privata bolag. Oavsett vilken lösning man väljer så får man förmodligen bita i det sura äpplet: Det kommer att kosta. Men det är en investering i infrastruktur som är samhällsekonomiskt lönsam.
Hittills har de skandinaviska länderna valt lösning nummer ett, att driva flygbolag. Problemen har troligen både varit det splittrade ägandet och det begränsade kundunderlag som blev problematiskt när den europeiska marknaden öppnade de lönsamma flyglinjerna för konkurrens. Finnair är den finska statens relativt lyckosamma motexempel på hur statligt ägande kan fungera. Kanske går det att driva flygbolag med endast en stat inblandad. Men även Finnair går med förlust sedan flera år. En förlust som den finska staten dock tycks acceptera.
Frågan är om den borgerliga regeringen, som inte visat entusiasm för statligt ägande, kommer att följa den inte alls orimliga vägen: Att driva ett företag som inte går med vinst, för att i slutändan ändå uppnå ett samhällsekonimskt gynnsamt resultat. Existerar detta synsätt i alliansregeringens föreställningsvärld? Tveksamt, med tanke på hur man hanterat andra företag vars enda uppgift inte varit att leverera vinst, som SJ, Apoteket och SBAB.
Lågriskalternativet är att subventionera privata bolags rutter på prioriterade sträckor på prioriterade svenska flygplatser. En lösning som kan tänkas vara mer i regeringens smak: Staten står för de rena kostnaderna medan privata bolag står för eventuella vinster. På den hårt konkurrensutsatta flygmarknaden där vinsterna är osäkra är den här modellen en bättre lösning än på marknader med särskilda förutsättningar som tåg och läkemedel.
Hittills har alliansregeringens tydligaste linje i SAS-krisen varit ett ultimatum mot facken om sänkta löner. Nu krävs i stället att regeringen levererar en lösning. Viktigast är förmodligen insikten om att samhällsviktig infrastruktur kan innebära en kostnad på kort sikt, men en samhällsekonomisk vinst på längre sikt. Det öppnar också för att den personal som staten subventionerar, oavsett om det sker i form av upphandling eller genom egen drift, arbetar under rimliga villkor.
Flygmarknaden är ingen mjölkko, utan nödvändig för Sveriges kommunikationer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
