ledare Det nedbrunna lägret Moria är en symbol för ett system som inte fungerade. Det är positivt att EU-kommissionen nu försöker ta ett helhetsgrepp på migrationen. Men en ny migrationspakt kräver att den främlingsfientliga utvecklingen i Ungern och andra länder motarbetas.
Trettontusen asylsökande ihopträngda i ett läger avsett för tre tusen personer. Utan tillgång till tillräckligt med toaletter, med timslånga köer till undermålig mat. Utsatta för väder och vind.
Den 9 september brann lägret ner, och tusentals människor, även spädbarn, fick bokstavligt talat sova på gatan. Nu reser man tält i ett nytt ännu namnlöst läger på Lesbos. Lägret byggs av den grekiska militären på ett tidigare skjutfält som ligger precis intill strandkanten. I ett reportage i Dagens ETC beskriver Joakim Medin hur soldaterna har kastat upp en jordvall som skydd mot havet. Den kommer förmodligen inte kunna hålla höststormarna ute, och den våtkalla blåsten från havet tar sig redan nu in genom tältdukarna.
Moria har beskrivits som ett haveri för EU:s hot spot-politik. Planen var att EU skulle ge stöd till hot spots så som den på Lesbos, så att de asylsökande snabbt kunde få sin ansökan om skydd prövad, och sedan antingen återvända eller få möjlighet att slå sig ner i ett av EU:s medlemsländer. Men EU:s asylmyndighet har inte fungerat, och de skyddssökande på Lesbos fastnade i månader och ibland år i Greklands överbelastade byråkrati, och i Morias misär.
Nu har EU-kommissionären Ylva Johansson lagt fram ett förslag till en ny asyl- och migrationspakt med samma grundtanke: människor som söker skydd i EU ska mötas av en snabb process, och antingen snabbt få besked om de får stanna, eller snabbt återvända. Frivilligt eller med tvång. Redan vid gränsen ska en första screening göras, och de som kommer från länder från vilka färre än var femte beviljas asyl ska få sitt beslut direkt.
Frågan är om det kommer att fungera den här gången. Kommissionens förslag är inte särskilt annorlunda än det som har gällt fram tills nu. Dublinkonventionen ska avskaffas, har EU-kommissionens ordförande Van der Leyen deklarerat, men principen om att det är det första land den asylsökande kommer till som ska pröva ansökan kommer att fortsätta vara huvudprincipen. På samma sätt är det med rätten till familjeåterförening. Redan idag slår Dublin-reglerna fast att familjer ska hållas samman, och att det motiverar avsteg från principen om första asylland. Kommissionen erkänner detta i sitt förslag, och går dessutom ett steg längre genom att utvidga familjebegreppet till att också omfatta syskon.
Kommissionens svar på den svåra frågan om alla länder ska tvingas ta emot asylsökande som kommer till kustländer som Spanien, Italien och Grekland är ett system med ”frivillig solidaritet”: alla måste hjälpa till, men medlemsländerna får själv välja om de vill hjälpa till genom att ta emot flyktingar eller göra en insats i andra delar av asylpolitiken. Ungern kan få ta hand om tvångsavvisningarna, lockar man med.
Ska EU vara en förening som bygger på solidaritet, där alla ställer upp för att Europa ska ta sin del av ansvaret för människor på flykt?
Det är välkommet att migrationspakten försöker lägga fram en helhetslösning: pakten handlar inte bara om asylsökande och flyktingar, utan också om arbetskraftsmigration och andra typer av rörlighet över gränserna. Det är bra, olika typer av migranter färdas ofta bokstavligt talat i samma båt. Och om EU gör det svårare att använda sig av en migrationskanal kommer människor förmodligen att försöka använda sig av andra. När Sverige avskaffade möjligheten till familjeåterförening för dem som beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (det gällde t ex nästa 90 procent av alla syrier som fick uppehållstillstånd 2015 och 2916) ökade arbetskraftsinvandringen från Syrien, och antalet beviljade uppehållstillstånd till syriska arbetskraftsinvandrares familjemedlemmar.
Det är också väldigt positivt att Ylva Johansson och kommissionen kommunicerar att migrationen till Europa inte är en kris, utan något normalt, en del av vår kontinents relation med omvärlden. Människor har alltid rört på sig, och kommer alltid att göra det. Migranter kan inte reduceras till siffror eller spelpjäser som kan flyttas hit och dit: de är människor med vilja, ambitioner, drömmar. I grunden är migration inte heller en belastning för EU, tvärtom är en vettig migrationspolitik en oumbärlig del av svaret på EU:s demografiska utmaning. I Sverige är det redan idag så att utrikes födda män arbetar mer per person än inrikes födda män, trots att utrikes födda har en högre arbetslöshet. Det beror på att invandrade svenskar i så mycket högre utsträckning är i arbetsför ålder än infödda.
Moria fanns kvar år efter år för att tillräckligt många av EU:s regeringar har varit nöjda med det budskap som Moria sänder till människor på flykt: kom inte hit. Du som vill söka dig till Europa för att kunna leva i fred, för att rädda ditt liv, försörja din familj, förverkliga dina livsdrömmar: dina förhoppningar kommer att stranda på en vindpinad ö i Medelhavet.
Därför handlar striden om EU:s migrationspolitik om så mycket mer än detaljerna i de 480 sidorna lagförslag som kommissionen har lagt fram. Striden handlar om vad EU ska vara. Ska EU vara en förening som bygger på solidaritet, där alla ställer upp för att Europa ska ta sin del av ansvaret för människor på flykt? Eller en à la carte-klubb där Ungern kan välja att ta emot bidrag från Bryssel, men inte flyktingar? Den handlar också, på ett djupare plan, om EU:s identitet.
De fyra länderna som kallar sig “Visegrád 4”, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, och som redan avfärdat den nya migrationspakten, är inbegripna i oroväckande nationella identitetsbyggen, där det egna landet definieras i relation till hot som kommer utifrån. Som utsatta gränsstater satta att försvara ”kristna värden”. Den är en främlingsfientlig, islamofobisk retorik som måste utmanas.
Inget mer Moria.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
