debatt Den västsahariska staten fyller 45 år, men processen i FN för att nå en politisk lösning har gått i stå sedan länge. Frankrike skyddar Marocko med sin vetorätt, och spelplanen är orättvist uppställd från början, skriver Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara.
Den 27 februari fyllde den västsahariska staten SADR 45 år. Den utropades av västsahariernas representant Polisario Front samtidigt som kolonisatören Spanien illegalt ”överlämnat” Spanska Sahara till grannlandet Marocko i stället för att genomföra den avkolonisering, folkomröstning, som FN krävt sedan 1965.
Den lika illegala marockanska ockupationen har pågått sedan dess. Inte förrän Donald Trump tog till orda har något land erkänt Marockos rätt till Västsahara.
84 länder har erkänt den västsahariska staten, men flera har tagit tillbaka sina erkännanden efter påtryckningar från Marocko.
En ockupation eller annektering med militärt våld är illegal enligt internationell rätt. Svenska folkrättsexperter som professor Pål Wrange har påpekat att EU inte har en enhetlig syn på ockupationer och jämför sanktionerna mot Ryssland när det gäller annekteringen av Krim med tystnaden kring Marockos ockupation av Västsahara.
Frankrike är Marockos bästa vän och agerar både inom FN:s säkerhetsråd och inom EU för att stärka banden med Marocko, som nu mot betalning från EU stoppar migranter att ta sig in i Europa över Gibraltar sund.
I november 2020 bröt Marocko det eldupphör som rått sedan 1991 mellan Marocko och Polisario. Ett lågintensivt krig pågår i öknen sedan dess, men tystnaden från både FN och Marocko är massiv.
Media är också tyst, antagligen eftersom dödstalen inte är spektakulära – än, och eftersom Marocko stoppar oberoende journalister som vill ta sig in i ockuperade Västsahara.
Och i de marockanska fängelserna hungerstrejkar västsahariska politiska fångar, som är dömda till 25 års fängelse efter tortyr och som förvägras besök av anhöriga och medicinsk vård.
Tusentals unga västsaharier vill nu anmäla sig som frivilliga i Polisarios armé, beredda att offra sina liv, i stället för att sitta i flyktingläger och vänta på en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet, som troligen aldrig kommer att äga rum:
– Vi har blivit lurade av FN! Vad har vi att förlora? Ska vi sitta 30 år till flyktingläger i väntan på – ingenting, säger upprörda västsaharier vars fäder la ned vapnen 1991 mot löftet att få rösta om Västsaharas självständighet.
Sverige skulle bli det första landet i EU att erkänna Västsahara som stat 2014. Så blev det inte. Påtryckningar på den svenska regeringen har säkert varit starka, men vem står upp för den svage som faktiskt har rätt?
– Västvärlden letar efter ett arabland som kan vara en demokratisk förebild. Varför blundar man för den västsahariska staten som byggt upp en statsbildning i exil, där kvinnor skiljer sig och är lika utbildade som män och där religion är en privatsak? sa nyligen den amerikanske professorn Stephen Zunes på ett webinarium.
I den ockuperade delen av Västsahara ökar nu förtrycket, förföljelserna och väldet mot västsaharaaktivister som vill se ett fritt Västsahara och som fredligt protesterar mot den marockanska ockupationen.
En av dessa förföljda och misshandlade är Sultana Khaya, som tvingats till husarrest och bevakats sedan kriget startade. Inte bara hon själv utan också mamman och systern har slagits blodiga av marockansk polis vid sitt hem.
Ingenstans kan dessa västsaharier vända sig, för FN-styrkan MINURSO saknar MR-mandat, det vill säga rätt att rapportera om övergrepp mot civilbefolkningen.
Och i de marockanska fängelserna hungerstrejkar västsahariska politiska fångar, som är dömda till 25 års fängelse efter tortyr och som förvägras besök av anhöriga och medicinsk vård.
Det duger inte att från svenskt håll hänvisa till den meningslösa process som pågår inom FN:s säkerhetsråd, där Frankrike sitter med vetorätt. Sedan 13 år tillbaka är syftet med processen att Marocko och Polisario Front ska komma överens om en politisk lösning. Den svaga ockuperade ska alltså komma överens med den starka ockupanten! Inför denna omöjliga uppgift har det ena FN-sändebudet efter det andra lämnat sitt uppdrag och nu står man helt utan.
Den svenska riksdagen beslöt redan 2012 att Sverige ska erkänna Västsahara. Det är dags att verkställa det beslutet och därmed bidra till upprättelse för det västsahariska folket och kanske stopp för ett större krig i nordvästafrika.
Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
