Per Anders Fogelström är politisk, men böckerna andas livsglädje och optimism. Inte svårt att förstå att han är en av våra mest folkkära författare.
Året är 1882 och tolvåriga Emelie på väg hem från sitt sena skift på Melinders tekniska fabrik bakom Hötorget. Stockholm är fortfarande lantligt med öppna avloppsdiken, gödselstackar och grönsaksland.
Men mitt i det småskaliga börjar det moderna röra på sig. Emelie ser de nya, täckta spårvagnarna rassla förbi mot stallarna vid Träsktorget. Kaserner byggs ute på malmarna, liksom palatsliknande hus i det nya centrum norr om den gamla staden. All mark inom tullarna stiger oavbrutet i värde. En man som ägt några träkåkar och obebyggda tomter kan upptäcka att han blivit miljonär över en natt.
Hur kommer det sig då att de fattiga i stadens utkanter bara blir fattigare?
Arbetarbarnet Emelie är en av huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms älskade Stad-serie. Den första romanen, »Mina drömmars stad«, kom ut i början av 60-talet och gjorde succé. Skildringen av bondsonen Henning som migrerar till storstaden och försöker överleva, lästes som en berättelse om Folkhemmets födelse, en motsvarighet till Vilhelm Mobergs utvandrar-epos, och lika älskad.
I tisdags skulle pacifisten och samhällsdebattören Fogelström ha fyllt 100 år, vilket bland annat firas med en dokumentär på SVT . Hans böcker kommer ständigt i nya utgåvor. Det gör honom till den folkkäraste författaren i modern tid – och det är lätt att förstå varför. Stad-serien andas en tilltro till kollektivet som få har kunnat efterapa.
Jag kan inte låta bli att undra vad Fogelström skulle ha sagt om dagens socialdemokrati – eller om utvecklingen i Stockholm?
Fogelström skrev om arbetarna, om de som aldrig hamnade i historieböckerna, om min farfar och din mormorsmor. Livsglädjen och humanismen i hans berättelser är förstås mer präglade av 60-talets ljusa utvecklingsoptimism än av förra sekelskiftets nyttotänkande, men det gör ingenting.
Fogelström är framför allt en politisk författare, men aldrig tjatig, aldrig tråkig, och i kärnan av hans författarskap finns ett budskap som jag aldrig tröttnar på: Glöm inte att det finns en morgondag.
Inte konstigt att han har förblivit en av förre statsministern Ingvar Carlssons favoritförfattare.
Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Fogelström skulle ha sagt om dagens socialdemokrati – eller om utvecklingen i Stockholm? Vad hade han tänkt om han kunnat läsa i tidningen att många stockholmare under det senaste decenniet har tjänat över tusen kronor om dagen enbart på att bo?
Eller att Stockholms bostadspriser på tio år nästan har fördubblats, så att kvadratmeterpriset nu är högre än i Paris, München och Köpenhamn? Detta samtidigt som bostadskrisen är akut, förorterna slits ned och inkomstklyftorna ökar.
Kanske skulle han helt enkelt, om inspirationen och krafterna räckte till, ha satt sig och skrivit en ny romanserie – den här gången om utsatthet och social marginalisering bland vår tids immigranter och fattiga. Men säkert också om glädjen och hoppet som kommer med all förändring och som också Emelie känner, trots alla besvikelser:
»Ofta hade hon känt det som om slit och försakelser varit förgäves. Men om man vågade tro att allt en dag gav skörd?«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
