Folkbildningen har gått förlorad

I ett kultursvagt samhälle – fattigt på folkbildning – växer frustrationen och det demokratiska underskottet. Det riskerar bli en farlig spiral.

I går gick författaren Henning Mankell bort. Det gör det blytungt att sätta sig vid tangentbordet – på många sätt känns det nämligen som om en epok går i graven.

Genom sina älskade politiska böcker, sin breda teaterverksamhet (inte minst som konstnärlig ledare för Teatro Avenida i Maputo) och sitt massiva stöd till svenskt kulturliv på både nationell och lokal nivå, har Mankell redan gått till historien som en av de stora folkbildarna.

Nu är han alltså borta. Och det är osäkert om någon eller några kommer att kunna axla hans fallna mantel. För, som man upptäcker när man läser Sonja Schwarzenbergers nya samtalsbok “En röd stuga med en halvmåne på gaveln“, var det länge sen det var hett med folkbildning.

I det stora folkhemsbygget var folkbildningen en självklarhet. Det handlade först om klasskamp, arbetarna skulle knappa in på det försprång som stavades kunskaper och medföljande privilegier hos borgerligheten, men det stannade aldrig där.

Folkbildning var också ett demokratiskt projekt: invånare i ett progressivt land ska inte bara jobba utan också behärska medborgarskapet. För det krävs att man lär sig förstå hur samhället fungerar, men också hur man skapar ett så gott liv som möjligt efter de egna förutsättningarna.

Så vad hände med drömmen om ett värdigt liv? Dog den efter åtta år av allianspolitik, då hela kulturlivet betraktades som en tummelplats för vänsterelement som måste kvävas, helst med fler platt-teves?

Jag tror den tynade bort tidigare – efter minst 15 år av begreppsförvirring. Under den här tiden har tyngdpunkten i samhället flyttats från bildning till utbildning – där det förra har blivit något som ingen vet vad det är bra för

Men bildning och utbildning är inte samma sak, har aldrig varit. Till och med Sydsvenskans Heidi Avellan blir nostalgisk när hon blickar tillbaka på folkrörelsernas glansdagar och konstaterar att kultur inte längre har något värde. Vårt sätt att mäta jämlikhet har blivit att jämföra vilka prylar vi har råd med, medborgaren har blivit konsument.

Jag tror uppriktigt sagt inte på någon renässans för folkbildningen. Men kanske är det ändå något som mullrar i folkdjupet?

Ironiskt nog är Sverigedemokraterna det enda partiet som just nu tar kultur- och bildningsfrågorna på allvar. I skapandet av ett nationalistiskt samhälle vill de använda kulturen som verktyg och de verkar skrämmande lyhörda för vilket potential det finns att kitta ihop människor. Samtidigt vill SD förbjuda eller ”rensa ut” så kallade ”mångkulturalistiska verksamheter” – så vad de egentligen förordar är en rejäl kulturell nedmontering.

Historien lär oss att det är farligt med vakuum. I ett kultursvagt samhälle – fattigt på folkbildning – växer frustrationen och det demokratiska underskott som Mankell var så bra på att gestalta. Ingen människa är en ö, vilket gör vår längtan efter gemenskap lika positiv som den kan bli farlig.