Tidig söndagskväll i S:t Petersburg och det är inte mycket som skvallrar om att de sista ryska vallokalerna stänger om en timme. Inte fler än en handfull reklamtavlor med lokala företrädare för Enade Ryssland, ingen Putin, ingen Medvedev. De gigantiska ljusutsmyckningarna på höghuskropparna längs vägen från flygplatsen – första kvarteret i vitt, andra i blått och det tredje i rött – skulle lika gärna kunna vara nationalistiskt julpynt.
Det är egentligen inte särskilt märkligt. Inför valet har alla partier utom just Enade Ryssland befunnit sig i bokstavlig medie- och reklamskugga. I det kapitalistiskt auktoritära Ryssland är gränsen mellan stat, näringsliv och massmedier en ceremoniell affär.
Det tydligaste exemplet är Gazprom, olje- och gasföretaget som via sin nya Östersjöledning kan lägga Västeuropa till listan av platser som är beroende av rysk energi. Bolaget ägs till strax över häften av staten. Vladimir Putin har personligen utsett vd:n Alexey Miller. Samme vd är inte bara vice energiminister utan har också arbetat nära Putin sedan hans dagar som borgmästare i S:t Petersburg. Gazproms styrelseordförande, Viktor Zobkov, extraknäcker som vice premiärminister.
Sedan tio år tillbaka äger statskontrollerade Gazprom den enda “privata” rikstäckande tevekanalen i Ryssland, NTV.
Enade Rysslands stora segerförlust, från 64 procent av rösterna 2007 till strax över 49 procent i valet i söndags, markerar ett trendbrott och ett potentiellt slut för putinismen. Partiet, vars huvudsakliga uppgift är att stödja Putin, gjorde sig enligt valobservatörer skyldiga till flagrant valfusk för att få ihop till en majoritet av dumaplatserna. På ytan förändras inte mycket. Parlamentet är även fortsättningsvis fullt av lydpartier som ger Enade Ryssland den två tredjedelsmajoritet som krävs för att få igenom författningsändringar. Bortom ytan ändras allt.
Valresultatet är en signal om systemets och Vladimir Putins svaghet, om att oppositionsyttringar är möjliga trots repression och informationsvakuum. Frågan är vad som händer härnäst. Oppositionen är spretig: (högerextrema) nationalister, kommunister, anarkister, liberaler och socialdemokrater. Putin har vänt underlägen till sin fördel förr, och det stora missnöjet handlar lika mycket (om inte mer) om fattigdom som korruption.
I Moskva demonstrerade över 5000 människor mot valfusket under måndagen. 300 uppges ha arresterats – demonstrationstillståndet till trots. I går beordrade inrikesministeriet in militär till stadens centrala delar för att “skydda befolkningen”.
På Nevskij Prospekt i måndags kände jag själv hur tjock rök stack i lungorna när oräkneliga kravallpolishjälmar utförde massarresteringar bland “olagliga” demonstranter som via sociala medier försökte inta den mest symboltyngda boulevarden i S:t Petersburg. Tre timmar senare var polisnärvaron fortsatt överväldigande.
Folket rör sig under den välputsade ytan. Regimen också.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
