Folkets väl går före storfinansens

Ledare Konfliktlinjerna i valet är de samma 1946 som 2018. Klyftorna har bara blivit så mycket större. Det är inte mer än rätt att folk är förbannade och uppgivna. Den nionde handlar om att bryta övermakten hos de få och vanmakten hos de många. 

När Anneli Jordahls lysande intervjubok om klass, Klass är du fin nog?, släpptes för femton år sedan tycktes den hopplöst omodern. Omgivningen reagerade med höjda ögonbryn och förvåning. Vem snackar om klass i den nya ekonomins skinande kristallpalats?

Under alltför många år var frågor om klass, klyftor och makt lite av en blind fläck i svensk offentlighet. I stället surrades våra förhoppningar om framtiden fast vid finanssektorns mast, spekulationens algoritmer skulle ta oss framåt. Så blev det inte.

I stället ser vi baksmällan i form av reaktionära och nationalistiska kastvindar över det nya klassamhället. Efter finanskrisen 2008 ifrågasattes, om än yrvaket och en smula sent, den naiva övertron på den otyglade kapitalismen. De senaste åren har det skett ett skifte som bryter med finanssektorns löften. Fler snackar klass och makt.

När Stefan Löfven (S) intervjuas av Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist berättar statsministern om hur hans egen klassresa gjordes möjlig av välfärdssamhället. Fosterbarn. Svetsare. Fackligt aktiv. Metallbas. Men han minns också hur den senaste finanskrisen lamslog ekonomin och slog ut produktiva jobb. Tydligare blir det inte.

Ett samhälle som står med mössan i hand i väntan på kapitalismens allmosor blir aldrig jämlikt. För det krävs politik.

Därför är det så välkommet att S går till val på höjda skatter på kapitalinkomster och banker. Som finansminister Magdalena Andersson formulerar det: »De som tjänar mest ska också vara med och bidra.«

 Få saker är så angelägna för socialdemokratin, vars existens- berättigande bygger på kritiken av klassamhället.

Även den stora satsningen på familjevecka – ytterligare fem lediga dagar per år som föräldrar med barn mellan 4 och 16 år kan ta ut när förskolan eller skolan har lov eller planeringsdagar – har ett tydligt klassfokus.

Högern kommer aldrig att hålla med, alldeles oavsett hur stora klyftorna är. Klassamhället är dess blinda fläck. Koncentrationen av förmögenheter och makt har varit dramatisk de senaste decennierna.

I Göran Therborns nysläppta bok Kapitalet överheten och alla vi andra pepprar han sidorna med statistik om det nya klassamhället.

Eran från åttiotalet till i dag beskrivs som en högerdriven »motreformation« mot jämlikhetspolitiken. Skillnaderna växte.

I dag äger den allra rikaste procenten 42 procent av hushållens sammanlagda förmögenheter, den rikaste tiondelen äger 78 procent. Klart att folk blir förbannade. Det är inte mer än rätt.

Få saker är så angelägna för socialdemokratin, vars existensberättigande bygger på kritiken av klassamhället. Det handlar om att bryta övermakt hos de få och vanmakt hos de många. Vill vi bygga ett samhälle på jämlikhetens grund – där klassmärket inte fördjupas – krävs omfördelning.

Just för att jämlikheten är ett sådant rött skynke för högern måste vi tjata om den. Hamra in likvärdighetens princip. Påminna om det oskäliga. Om vad fåtalets kapitalism gör med alla oss andra.

1946 tapetserade Socialdemokraterna och LO Sverige med affischer som drog ut konfliktlinjen inför valet. Budskapet i blocktext: »Folkets väl går före storfinansens«. Uppdraget är minst lika angeläget 2018.