Folkets vilja kan ändra saker

Varje timme som Hosni Mubarak lyckas klamra sig kvar vid makten innebär att Egypten närmar sig sönderfall. Läget börjar bli allvarligt. Hur länge kommer revolutionens positiva vibrationer ligga kvar? Därför är det en skam för svensk utrikespolitik att Carl Bildt fortfarande inte har krävt Mubaraks avgång. Inget annat än presidenten i landsflykt kan längre rädda Egypten.

Bilderna från Kairos gator har varit överväldigande. Redan i fredags kväll var det uppenbart att medborgarna passerat den avgörande linjen – den där all återvändo blir omöjlig. När militären bjöd upp folk på sina tanks vid Tahrirtorget i lördags var regimen i dess gamla form slut. Ibland lät det som att SR:s Cecilia Uddén kämpade med gråten i sina direktrapporter från gatorna. Det är lätt att dela känslorna. För alla som under decennier följt politiken i Mellanöstern var det lika starka ögonblick som när Berlinmuren föll i november 1989. Hur länge har vi inte hoppats på detta?

Men inget är ännu avgjort. Mubarak kan rädda sin makt, men bara om han väljer rent tyranni. Små grupper av revolutionära islamister, som alltid legat och tryckt i Kairos källarvåningar, kan försöka förvandla den fredliga revolutionen till övningar i terror.

Det är märkligt att höra hur kommentarer i Sverige och Europa, från journalister och politiker, genomströmmas av längtan efter att en ny stark man ska ta över i Kairo. Att egyptier och araber kan leva med självstyre verkar vara en främmande tanke. Har fördomen att islam inte är kompatibel med demokrati fått så starkt grepp bland européer? Egyptier och tunisier har satt en av islamofobins grundläggande föreställningar i gungning.

Egypten är ett stort och inflytelserikt land. Nya politiska rörelser har utgått från Kairo och Alexandria: nasserism, arabnationalism, arabisk socialism, konservativ islamism och revolutionär islamism. Även om landets politiska aura bleknat kommer det som nu händer, oavsett utgång, sätta mycket djupare spår i regionen än revolutionen i Tunisien kunde göra.

I lördags sade Fawaz Gerges, professor vid London School of Economics i Middle eastern politics, till the Guardian att vi nu bevittnar arabvärldens Berlin: ”Den auktoritära muren har fallit – oavsett om Mubarak överlever eller inte. [ … ] Skräckens barriär har undanröjts.” Regionen träder in i en ny epok.

Det är nu dags att rikta blicken mot två andra huvudstäder: Jerusalem och Damaskus. Där grubblar nu makthavare djupt under mörka nattmanglingar i rökiga rum.

I Jerusalem för att revolutionerna i grunden kommer förändra Palestinakonfliktens dynamik – utan att någon kan förutsäga hur.

I Damaskus för att familjen al-Assads 40 år långa diktatur kan bli nästa som utmanas. Den påminner om den egyptiska, men med oändligt större hänsynslöshet. 1982 dödades kanske mer än 10 000 oppositionella islamister i massakern i Hama. Syrien är Mellanösterns svarta box, laddad av bittra konflikter mellan minoriteter som kan få våldet i Irak att framstå som pedagogisk förskola. Den som vill orientera sig i förväg kan kolla Aron Lunds nya och läsvärda bok ”Drömmen om Damaskus”.

I epilogen möter Lund en av oppositionens veteraner med tjugo år bakom galler, Riad al-Turk, som orubblig bemöter hopplöshetens demoner: ”Folkets vilja kan ändra saker.” Jag tror Lund tänkte det som en fin men melankolisk slutpunkt. Plötsligt slår världen sedan upp morgontidningen och ser det hända.