Folkhemmet byggdes med lånade pengar

Den handlingsförlamning som drabbat vårt parti är inte unik, skriver debattören. 

I en Expressen-artikel påstår Magdalena Andersson att det svenska folkhemmet inte byggdes med lånade pengar. Denna uppfattning är bevisligen felaktig – och farlig för Socialdemokraterna som parti.

Begreppet folkhemmet lanserades av Per Albin Hansson 1928. När så Socialdemokraterna kom till makten 1932 följde en obruten sekvens av 44 S-ledda budgetar. Under denna tid var det ovanligt med budgetar i balans, endast vid fem tillfällen levererades måttliga överskott (källa: Fregert och Gustafsson, 2014).

I genomsnitt uppgick budgetunderskottet till 7,8 procent av statens samlade intäkter, om vi undantar krigsåren då underskotten av naturliga skäl var exceptionella. Dessa underskott, motsvarande ungefär 100 miljarder kronor om året i dag, bidrog kraftigt till att möjliggöra enorma investeringar i Sveriges infrastruktur, bostäder, utbildning, sjukvård och trygghetssystem.

Socialdemokratin har inte råd att klamra sig fast vid en myt

Denna upprustning av Sverige höjde levnadsnivån till absolut världsklass, och gjorde också Sverige till ett av världens starkaste och mest konkurrenskraftiga länder. Den goda infrastrukturen, den högutbildade befolkningen, och inte minst den anda av tillit och framtidstro som utmärkte vårt land skapade exceptionella förutsättningar för innovation och produktivitet.

Att vi byggde folkhemmet med lånade pengar är fakta. Vi kan ha åsikter om huruvida det var bra, om det hade kunnat göras på ett annat sätt, och om det ens var en bra idé med ett folkhem. Men vi borde åtminstone kunna enas om att Sveriges historiska räkenskaper är vad de är.

Är det då något som förändrats och som omöjliggör liknande satsningar idag? Svaret är nej. Om vi accepterar måttliga underskott och siktar på att hålla statsskulden konstant som andel av BNP, ger det nu drygt hundra miljarder årligen i reformutrymme.

Det räcker inte till allt. För att kunna rusta upp vår välfärd och återskapa tilliten till samhället krävs också ett ökat skatteuttag. Men låt oss vara ärliga: i nuläget är det mycket svårt att övertyga väljarna om att de kommer att få valuta för pengarna, när vårt parti under decennier inte klarat av att leverera, utan låtit trygghetssystem, järnvägsnätet, skolan, arbetsmarknaden och bostadsutbudet förfalla. Det utrymme vi får genom att sluta krympa statsskulden gör det möjligt att leverera kännbara reformer från dag ett och därigenom återvinna förtroendet för att socialdemokratisk politik är möjlig.

Den handlingsförlamning som drabbat vårt parti är inte unik. På motsvarande vis satte Bill Clinton återbetalning av statsskulden före reformer. Valet i USA visade på denna politiks slutpunkt: arbetarklassen har övergivit en stagnerad vänster som helt saknar trovärdighet, för en populistisk, konspirationsteoretisk och fascistoid höger som åtminstone erbjuder någon form av förändring.

Under hösten har Socialdemokraternas arbetsgrupper presenterat omfattande samhällsanalyser. Det är politik som kan vända Sveriges negativa utveckling och åter skapa hopp, framtidstro och samhällsgemenskap. Men då kan inte denna politik stanna vid dagdrömmar utan konkretion. Därför har vårt parti inte råd att klamra sig fast vid en myt – en ren villfarelse – som innebär hundra miljarder om året i minskat reformutrymme.

Johan Rönnblom, ersättare socialnämnden (s), Järfälla