ledare Att folkomröstningar skulle innebära en ökad möjlighet att hålla politiker ansvariga för sina beslut är fel. Det kan också minska, snarare än öka, medborgarnas inflytande eftersom en folkomröstning kräver enkla frågor, men verkligheten är komplex.
En grupp forskare som analyserat bygget av Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) föreslår att sådana stora projekt i framtiden borde föregås av rådgivande folkomröstningar. De menar att medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar är begränsade eftersom det tog 15 år innan NKS stod färdigt och “då hade de initiala beslutsfattarna redan lämnat politiken”.
Det är en märklig syn på parlamentarism och politik. Partier kommer inte undan ansvar för tidigare beslut bara genom att byta företrädare, lyssna på vilken partiledardebatt som helst. Där duggar anklagelser om gamla försyndelser tätt.
Forskarna hoppas också att en tidig folkomröstning skulle leda till “debatt”. Jo, men ett jätteprojekt som ett stort sjukhus formas också av besluten under tiden, av hur den politiska ledningen hanterar nya omständigheter och krav. En tidig folkomröstning riskerar snarast att minska medborgarnas möjlighet att ställa beslutsfattare till ansvar. De fick ju säga sitt innan projektet påbörjades.
Ibland påstås att det stora problemet med folkomröstningar är att många politiska frågor är alltför komplicerade för vanliga väljare. Det är ett farligt resonemang. Eftersom vanliga väljare alla kan bli folkvalda ligger det nära till hands att då diskvalificera också de folkvalda. Problemet är främst ett annat, nämligen att det inte finns någon att ställa till ansvar efteråt.
Efter folkomröstningen kommer en vardag när de folkvalda, oavsett vilken sida de stod på, måste genomföra och förvalta resultatet av en folkomröstning. Med tiden kommer de att behöva hantera både nya förutsättningar och oförutsedda effekter. Det parti som vunnit förtroende för att genomdriva en reform eller bygga ett sjukhus, men sedan misslyckats med genomförandet, kan vi ställa till ansvar. Vi kan rösta på någon annan. Om byggets inriktning från början var resultatet av en folkomröstning har vi avhänt oss den möjligheten.
I min hemstad pågår just nu en folkomröstning med den till synes enkla frågan: “Vill du att Västerås stad avvecklar verksamheten som bedrivs i flygplatsbolaget?”. På röstsedeln finns de två svarsalternativen Ja respektive Nej. Hur ska de folkvalda hantera ett Nej? Ska resultatet tolkas som att 20 miljoner per år i skattefinansierad förlust är lagom? I hur många år till?
Efter en folkomröstning minskar i praktiken de folkvaldas ansvar för vård och skola.
Kommer den politiker som vill stoppa flödet av skattepengar redan vid 15 miljoner i förlust att beskyllas för att bryta mot folkomröstningen? Kan den politiker som gärna subventionerar flyg hänvisa till folkomröstningsresultatet och med gott samvete slanta in ytterligare 10–20 vård- och omsorgsmiljoner i verksamheten?
En annan som luftat frågan om folkomröstningar är förre vänsterledaren Jonas Sjöstedt som strax före jul skrev att “politikerna går i otakt med sina väljare” i frågan om vinster i välfärden. Andra politiker, menar han. Frustrationen över att Vänsterpartiets tydliga position i frågan endast belönades med 8 procent av rösterna i valet senast är tydlig. Frågan är dock om en folkomröstning löser det problemet.
Två partier, S och V, lovade i valrörelsen stopp för vinstjakten i skolan och vården. De samlade endast 36 procent av rösterna. Sjöstedt har rätt i att det finns undersökningar som visar att långt fler väljare än så vill stoppa vinsterna, men det han missar är att för de flesta av dem fanns det annat som var viktigare. Det var andra frågor avgjorde var de lade sin röst. Ett politiskt misslyckande för alla som vill få bort marknadskrafterna ur välfärden. Att försöka åtgärda detta med en folkomröstning riskerar att ske till ett högt pris.
Efter en folkomröstning minskar i praktiken de folkvaldas ansvar för vård och skola. Varje problem eller förslag riskerar att mötas av en folkvald som – ibland med rätta – slår ut med händerna och säger “men folkomröstningen…”. Vården och skolan förtjänar bättre än så. Kräver bättre än så. Det är komplexa verksamheter där olika beslut är svåra att isolera från varandra.
Utöver det finns förstås risken att vinstintresset vinner. Då är frågan död i minst tio år och ansvaret kommer falla tungt på de krafter som drev fram folkomröstningen.
Den som både vill få bort vinstintresset ur välfärden och säkra framtida demokratiskt inflytande måste göra grovjobbet. Det krävs fortsatt opinionsbildning för att göra frågan så viktig att fler väljare låter den avgöra sitt val av parti. Det krävs strukturerad påverkan av medlemmar och partiaktiva för att förmå fler partier att ändra sig och prioritera frågan.
En folkomröstning är en frestande genväg, men den riskerar att ske till ett högt pris: ett försvagat demokratiskt inflytande och ansvarsutkrävande över vår gemensamt finansierade välfärd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
