Den demokratiska dimensionen lyser med sin frånvaro i debatten om vinster i välfärden. Är det så att de politiska parterna inte vill ta det ansvaret? skriver Johan Enfeldt (FP).
Debatten om vinster i välfärden behandlas av de partier som nu gjort utspel i frågan som en lagteknisk fråga. Det är juridik som ska begränsa flödet av skattepengar till välfärdsbolagens ägare. Den demokratiska dimensionen lyser med sin frånvaro, vilket förvånar mig. Kanske är det så att många partiföreträdare inte förstår hur systemen med pengfinansiering och etableringsfrihet kringskurit deras egna möjligheter att företräda sina väljare. Eller så har de förstått, men vill inte ha det ansvaret.
Det handlar ju annars om en enkel princip: Vi bidrar gemensamt med skatt och vi väljer i allmänna val företrädare att förvalta pengarna. Eller mer rakt på sak, om jag inte är nöjd med hur mina skattepengar används vill jag kunna välja andra politiska företrädare i nästa val.
Så är vi vana vid att det har fungerat, alldeles oavsett om offentliga och privata utförare har anlitats. Men sedan de så kallade ”pengsystemen” eller systemen med etableringsfrihet infördes har vi skapat en stor marknad för offentligt finansierade tjänster där väljaren inte kan påverka genom val. Ett konkret exempel på detta: Frågor som skolresultat, skolbibliotek eller skolsköterskor har alla potential som valfrågor i en kommun. Det är också något som alla medborgare kan och kanske borde ha synpunkter på. Åtminstone är det så vi tidigare har sett på saken. I en kommun med kommunala skolor skulle medborgarens val också kunna påverka frågorna. Handlar det däremot om en kommun med friskolor så har inte kommunpolitikerna samma inflytande. Där fattar kommunfullmäktige beslut om skolpengens storlek. Punkt. På ett snarlikt sätt fungerar det när det handlar om vård enligt Lagen om valfrihetssystem (LOV), som egentligen är en lag om etableringsfrihet.
Notera att om det hade handlat om en verksamhet som varit upphandlad i konkurrens, alltså där de valda företrädarna efter en upphandling gett uppdraget åt en eller flera privata utförare, så hade medborgarens möjlighet att påverka i val funnits kvar. De politiker som gjort en dålig upphandling av ett skolbygge eller driften av ett äldreboende straffas ofta av väljarna.
Det enda parti som att döma av respektive utspel i vinstdebatten hittills tycks ha förstått detta är Kristdemokraterna. De uttalar tydligt att syftet med systemen är att flytta inflytande från ”politikerna” (det vill säga sig själva, eller i praktiken medborgarna) till de som använder tjänsterna. De valda politikerna ska enligt KD inte längre kunna ställas till svars av väljarna – frågan om innehåll, inriktning och kvalitet i välfärden är enligt dem en fråga mellan brukaren och utföraren. Göran Hägglund uttryckte det i DN 1/11 som att ge ”makten att välja eller välja bort till varje enskild människa i stället för att låta politiker i kommuner och landsting bestämma vad invånarna behöver”.
Från de övriga borgerliga partierna – M, C och FP – har vi ännu inte sett några förslag eller utspel annat än från enskilda företrädare på lägre nivå. Kanske har man i regeringen ”överlåtit” frågan till KD, kanske vill man avvakta LO:s förslag som ska komma i december.
Förvånande nog saknas från KD en kostnadsanalys, det vill säga frågan ”har vi råd”. Systemen med etableringsfrihet är uppenbart kostnadsdrivande, det visar inte minst siffror om besök på vårdcentraler i Stockholm.
Kostnadsfrågan finns med i förslagen från S och MP som krav på effektiv användning av skattemedel. Jag saknar däremot helt diskussionen om att kombinera valfrihet för brukaren med inflytande för medborgaren och politiskt ansvarstagande. Förslagen stannar vid juridiska åtgärder på olika nivå: krav på bolagsform (V), text i bolagsordningen (S+MP) och nationella kvalitetslagar (S).
Så frågan är alltså om partierna – från höger till vänster – har tappat tron på politiken? Det är i så fall en väsentligt större fråga än hur stora vinster en friskola eller en vårdcentral ska tillåtas göra.
Johan Enfeldt, aktiv i kommunpolitiken i Vallentuna 1995–2006, bland annat gruppledare och ledamot av kommunstyrelse och kommunfullmäktige (FP) 1998–2002. Numera boende i Björklinge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
