Frågan om läxrut har stor sprängkraft och passar perfekt i oppositionens berättelse om en allians som ensidigt gynnar de välbeställda, skriver Johan Enfeldt (FP).
Till interpellationsdebatten i riksdagen den 14 december hade socialdemokraten Pia Nilsson ställt följande fråga till utbildningsminister Jan Björklund (FP) (interpellation 2012/13:140): ”Mot bakgrund av vilka fakta och omständigheter avvisar utbildningsministern Skolverkets och lärarfackens kritik att Rut-avdrag för läxhjälp hotar en likvärdig skola?”
Jag tror att många – inte bara folkpartister utan också lärare, föräldrar och vanliga skattebetalare – runt om i landet tycker att frågan är relevant.
Själv har jag slagits av hur svårt det varit att hitta några positiva kommentarer till läxrut från några ledande folkpartister över huvud taget.
Folkpartiets riksdagsledamot från Uppsala, Ismail Kamil, nämnde inte frågan alls i sitt brev till medlemmarna strax före jul (om det inte var läxrut han avsåg med orden ”skolan står i absolut fokus”). Jag var därför intresserad av hur Jan Björklund skulle svara.
Döm därför om min förvåning och besvikelse när jag läste protokollet. Det var finansminister Anders Borg (M) som äntrade talarstolen med orden: ”Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara dessa frågor.”
Ett möjligt motargument till varför Björklund inte äntrade podiet skulle vara att läxrut rent tekniskt ligger under finansdepartementet. Men i det här fallet gällde frågeställningen hur avdraget påverkar möjligheten till en likvärdig skola. Om inte utbildningsministern svarar på frågor om utbildning undrar jag hur arbetet är fördelat?
Jag kan tänka mig tre skäl till varför Pia Nilsson inte fick svar av utbildningsministern. Så vitt jag kan förstå kan det ha berott på att Jan Björklund:
1. hade förhinder.
2. förhindrades att svara.
3. själv valde att inte svara.
Tyvärr tror jag att vi kan stryka det första alternativet. Hade det varit så enkelt att Jan Björklund varit sjuk eller bortrest så hade detta kunnat meddelas i riksdagens kammare, frågan hade kunnat skjutas upp eller den hade kunnat besvaras av något annat statsråd från utbildningsdepartementet. Återstår alltså alternativ 2 eller 3.
Om det skulle vara så att Jan Björklund ville men inte fick svara innebär det att regeringen, i praktiken M och KD, lagt munkavle på sin egen utbildningsminister.
Det låter så klart orimligt, men om det är så är det synnerligen illavarslande. Både för samarbetet i alliansen och för Folkpartiets trovärdighet. Är det å andra sidan så att Jan Björklund själv avstod från att svara och passade frågan till Anders Borg kan jag bara se två olika skäl. Jag kallar dessa för ”ville inte” respektive ”tordes inte”:
Jan Björklund ”ville inte” svara på frågan av det skäl att Folkpartiet inte står bakom reformen, men av något skäl ändå har tvingats gå med på den, antingen genom en förhandlingsuppgörelse där FP vunnit något annat eller genom eget schabbel.
Eller: Jan Björklund ”tordes inte” eftersom han står bakom beslutet om läxrut, men inser att det är en reform som är svår att försvara eller förklara och han väljer därför att låta Anders Borg ta smällen.
Jag vet inte vilket som var det verkliga skälet, men tycker att frågorna från Pia Nilsson var relevanta och hade hoppats på svar från utbildningsministern.
Ytterst handlar det om huruvida Folkpartiet står bakom reformen med läxrut på riktigt eller motvilligt har tvingats in i en uppgörelse. I båda fallen hade jag hellre sett raka besked.
Frågan om läxrut har stor sprängkraft och passar perfekt i oppositionens berättelse om en allians som ensidigt gynnar de välbeställda. Jag är därför övertygad om att Folkpartiet måste visa korten. Läxrut kommer annars att jaga partiet fram till valet.
Johan Enfeldt,
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för FP i Vallentuna
Debattartikeln är tidigare publicerad i UNT.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
