Folkpartist: “Vi hade fel om vinst i välfärden”

Politik handlar om att få rätt. Men vad gör man när det blir fel? – Folkpartisten Johan Enfeldt skriver om vinster i välfärden.

– Var det inte så här ni hade tänkt att det skulle bli?
Frågan från min kamrat på vänsterkanten lämnar mig inte. Vi diskuterade aktuell politik och hade kommit in på frågan om vinster i välfärden. Jag skruvade på mig och funderade på vad jag hade att erbjuda till svar. Pinsam tystnad. De vanliga ursäkterna om avarter och att ”de flesta återinvesterar i verksamheten”. Jag insåg att jag faktiskt måste reda ut hur vi tänkte. Jag var ju faktiskt med.

Blev vi lurade? Lurade vi oss själva? Eller var det bara som Göran Rosenberg föreslog i radio i somras att ingen läste det finstilta i regelverket, att vi helt enkelt tittade åt ett annat håll och bara såg det vi ville se?

I Vallentuna införde vi skolpeng när jag var gruppledare för folkpartiet och ledamot av kommunstyrelsen under mandatperioden 1998–2002. Vallentuna stack ut genom att vara en av få borgerliga kommuner runt Stockholm som saknade friskolor. Moderaterna var största parti och sneglade avundsjukt på Täby samtidigt som de tråkades av sina partikamrater i länet för att vi bara hade kommunala skolor. Kommunalrådet hade varit skolledare och hon förstod att avsaknaden av skolpeng var ett viktigt skäl till att ingen friskola varit intresserad, men också att vi faktiskt satsade för lite pengar på skolan. ”Det är bra med skolpeng, men det är samtidigt kostnadsdrivande” var hennes farhåga. För oss folkpartister som förde en ojämn kamp mot klassiska skattesänkarmoderater var det prioriterat att få mer pengar till skolan. I praktiken löste vi detta genom att införa skolpeng och matcha beloppet med grannkommunerna. Alla var nöjda. Moderaterna kunde bocka av ”friskola” i det egna mönsterkommunsprotokollet. Vi folkpartister säkrade skolans ekonomi och kunde visa på ökad valfrihet. Kd drömde om en kristen friskola. Centern såg en möjlighet att visa glesbygdsväljarna att ”politikerna” inte längre kunde hota med att lägga ned den lilla skolan på landet. Var det därför ingen såg eller ville se riskerna? Alla var upptagna med att ta hem ”sina” positiva effekter.

En vanlig uppfattning om friskolereformen var att vi först skulle se nedlagda byskolor återuppstå som friskolor, sedan skulle de religiösa samfunden sannolikt starta sina kolor, men därefter skulle vi se de pedagogiska initiativen, seniora pedagoger som ville styra själva utanför den kommunala skolan.  Det låg inte för oss folkpartister att se att skolan överhuvudtaget skulle kunna vara intressant för ett riskkapitalbolag. Naivt måhända och ett smärtsamt uppvaknande så här långt efteråt. Vi insåg inte att reformerna kring friskolor skapade en bransch som i medelstora kommuner skulle komma att omsätta 100-tals miljoner årligen, därtill med god förutsägbarhet, låg risk och extremt små kreditrisker. Med tanke på att vi gärna slog oss för bröstet och ansåg att vi liberaler var de som bäst förstod företagandets villkor är det lindrigt uttryckt en smula pinsamt.

Jag lutar alltså åt att vi lurade oss själva eller i alla fall missade att läsa det finstilta. Vi var upptagna av ”våra” fördelar och såg inte helheten.

Blev vi också lurade? Det vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Nu är det ”gör om, gör rätt” som gäller. Medborgarna både förstår och förtjänar bättre än en borgerlighet som låtsas att det var så här det var tänkt. Det är dags för en ursäkt och raka besked om ändrad lagstiftning. De medel vi gemensamt satsar på utbildning ska inte förskingras, men vi ska försöka bibehålla valfriheten.  För mig är det i första hand en anständighetsfråga, men jag tror också att en sådan hållning skulle uppskattas av väljarna.

Johan Enfeldt, aktiv i kommunpolitiken i Vallentuna 1995–2006 som bland annat gruppledare och ledamot av kommunstyrelse och kommunfullmäktige (FP) 1998–2002.