Krönika En gång i tiden var det kyrkan som höll i folkräkningen för att hålla reda på vilka som skulle betala skatt och vilka som kunde hålla ett vapen. Nu är syftet migrationspolitiskt.
Jag har förstått att det finns folk som intresserar sig för sport på ett helt teoretiskt plan. De rör inte på sig, idrottar inte själva, men vet allt om kilometertider, tabeller och skytteligor – och de delar gärna med sig av denna kunskap i tid och otid. Som om inte detta vore nog så har de egna tidningar och program på TV, där man kan få ta del av inslag och rubriker som ”Riktigt jävla dåligt” och ”Låt mig bara spy”.
För egen del har jag varit lite irriterad över att den svenska befolkningsstatistiken inte väcker samma engagemang. Vi som tycker att den är bland det mest spännande som finns får hålla till godo med några dagars uppståndelse i slutet av februari varje år. För det är nämligen då som Statistiska centralbyrån presenterar uppgifter över befolkningsutvecklingen i Sverige under föregående år.
Uppgifter som i decennier använts för att planera och utveckla välfärden får plötsligt en ny innebörd
Syftet med att hålla koll på hur många vi är, hur gamla vi är och var vi bor har varierat över tid. En gång i tiden var det kyrkan som höll koll på oss genom kyrkböckerna (Sverige var tidigt världsbäst på just detta), och syftet var väl främst att hålla reda på var alla skattskyldiga och alla män i vapenför ålder höll till. Det är väl inte så att de båda syftena försvunnit, men de har under en lång räcka av år fått sällskap av en massa andra syften – kopplade framför allt till planeringen och finansieringen av offentlig service. Hur många förskoleplatser kan behövas under året som kommer? Hur många behöver äldreomsorg? Hur ser skattekraften ut? Hur blir utfallet i den kommunala utjämningen? Det här har varit kommunforskarnas och kommunsektorns motsvarighet till Tipsextra. Oskyldigt och jätteviktigt på samma gång.
Nu ser det ut att bli ändring på det. Successivt tycks samtalet om befolkningens utbredning och sammansättning handla om helt andra saker.
För det är inte under rubriken Hälso- och sjukvård som regeringen och Sverigedemokraterna placerat frågan om nyttan av befolkningsstatistik i Tidöavtalet. I stället lyfts en storskalig nationell folkräkning fram som ett av flera migrations- och integrationspolitiska verktyg, där ett av syftena är att ”komma till rätta med skuggsamhället”.
Här föreslås fler och stärkta inre gränskontroller, och här föreslås att ”biometriska register om utlänningar” ska kunna användas när den föreslagna folkräkningen genomförs. Här föreslås också att samordningsnummer ska kunna ifrågasättas och återkallas i samband med denna storskaliga nationella folkräkning.
Uppgifter som i decennier använts för att planera och utveckla välfärden får plötsligt en ny innebörd. För när man nu lägger kraft på att förfina kunskapen om vem som bor i vårt land så är det en del av det omtalade paradigmskiftet. Uppgifter som hade kunnat användas för att inkludera alla samhällsmedborgare i samhällsplaneringen ska i stället användas för repression. Plötsligt får vi användning av sportredaktionernas rubriksättare; ”Riktigt jävla dåligt” och ”Låt mig bara spy”.
Josefina Syssner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
