Varför så få politiska konsekvenser av ett journalistiskt kraftprov som Panamaavslöjandet?
»Panamadokumenten« är den fascinerande berättelsen om hur en anonym läcka avslöjade att den panamanska advokatfirman Mossack Fonseca startat tusentals brevlådeföretag som använts för skattesmitning.
Två slutsatser är oundvikliga efter läsningen av de tyska journalisterna Bastian Obermayers och Frederik Obermairs bok.
För det första hur vanliga ansträngningarna är att gömma sina förmögenheter undan skatt. I boken paraderar alla förbi: fotbollshjältar, företagsledare, demokratiska politiker, tyranner från tredje världen och organiserade brottslingar.
För det andra att multinationella brott måste bekämpas med multinationell journalistik. 400 reportrar från 80 länder krävdes för att kunna hantera och sortera den enorma datamängden.
Men samtidigt inställer sig frågan efter några hundra sidor: Vad blev det sedan av detta journalistiska kraftprov?
Vladimir Putin i Ryssland sa att det stämde att en nära medarbetare hade ett Panamaföretag men att han struntade i det. David Cameron i Storbritannien bekräftade att han ägt men sålt ett brevlådeföretag, och det blev bu-rop från oppositionen, men ingenting mer.
Den isländske statsministern, som lovat att stå för en annan och ärligare linje än andra isländska politiker under finanskrisen, började stamma och lämnade hastigt rummet när Uppdrag Gransknings reporter frågade om hans skatteaffärer.
Men det som definitivt avgjorde att han fick avgå var nog de 20 000 upprörda islänningar, som sedan stod utanför parlamentet och krävde hans huvud på ett fat.
Vad detta visar är att vad hjälper världens mest fantastiska läckor om skattebrott, om det mullrar till här och där, men att det sällan finns en tillräckligt ursinnig folklig mening som den på Island, som ser skattesmitare som samhälleliga förstörare?
Så varför saknas oftast denna opinion?
Man kan misstänka att när de stora grävreportrarna tar en välförtjänst ledighet fattas resurser och kompetens på allt fattigare redaktioner att följa upp läckorna.
Därför kan de rika fortsatt känna att de kan göra vad de vill, även om deras anonymitet nu successivt röjs.
Och att de mindre rika känner att det inte är någon mening att revoltera när de ser att folkvalda politiker inte sällan lever i skattesymbios med de som har pengar.
Bara ett exempel. EU-kommissionen krävde nyligen att det amerikanska bolaget Apple skulle betala tillbaka motsvarande 153 miljarder kronor, som man undanhållit Irlands regering. Men regeringen tänker överklaga, av rädsla för att andra multisar ska fly landet.
Så gärna fler stora läckor, men så länge de folkvalda sitter i knäet på skatteoligarkerna är det fara värt att det mest blir myrsteg framåt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
