Det tog fart tidigt i höstas när Republikanernas kandidater hade fem debatter på sex veckor. 3 januari inleds den formella nomineringsprocessen med ett caucus i Iowa. Tre kandidater har hunnit ligga bra till, för att sedan klappa ihop: Michelle Bachmann, Rick Perry, Herman Cain. I stället lär det bli Newt Gingrich eller Mitt Romney som tar emot sitt partis nominering på partikonventet i Tampa, Florida i slutet av augusti 2012.
Först om ett knappt år, 6 november 2012, vet vi om Obama blir bara den andra demokratiska presidenten sedan Franklin D. Roosevelt som återväljs. Presidentvalet i USA är redan över oss, och frånvaron av en stark och självklar republikansk kandidat anses med rätta vara en av Obamas största tillgångar.
Att ”hope and change” bara blev en lång baksmälla är inte sant. När Obama deklarerade sin ambition att bli president 10 februari 2007 i Springfield hade han två huvudlöften: Sjukvårdsreform och lämna Irak. Båda kan nu anses vara uppfyllda.
Obamas kampanj ser också ljusare tecken i skyn och framhåller andra resultat. En miljon jobb i bilindustrin har räddats. Antalet jobb i den privata sektorn har ökat 20 månader i rad. Kampen mot al-Qaida ses som en framgång. Ett nytt Start-avtal är undertecknat. Förbudet mot öppet homosexuella i USA:s armé är äntligen historia. En kvinna med latinamerikansk bakgrund har blivit HD-ledamot. Antalet stipendier till collegestudenter har fördubblats. En ny standard för bränsleeffektivisering införs. Wall Street regleras. En diger lista som enligt Obamas kampanjstab ska motbevisa bilden av att inget har hänt.
En annan föreställning, som även existerar bland personer med hjärtat till vänster, är att den partipolitiska färgen på en amerikansk president inte spelar någon roll. USA är alltid lika imperialistiskt.
Men skulle en republikansk utrikesminister hålla det tal som Hillary Clinton nyligen levererade inför en häpen diplomatkår i Genève? Talet var ett brinnande försvar av hbt-personers rättigheter, och inkluderade inrättandet av en global fond med tre miljoner dollar i startkapital. Och Obamas tal i Osawatomie, Kansas för en vecka sedan – som anses staka ut riktningen i den nya valrörelsecykeln – var en radikal plädering för jämlikhet.
Obama, världens mäktigaste politiker, kan även kritiseras för flera fel och brister. Men det bästa kan aldrig bli det godas fiende, och ramsan ”MIMO” ger hopp. Obama kommer, återigen, att ha en enorm kampanjkassa (Money). Att vara sittande president ger fördelar, motståndet är svagt och delat (Incumbency). Obama vann nio nya delstater 2008, USA:s karta med ny demografisk sammansättning talar till hans fördel (Map). Och även om det blir svårt att slå 2008, så är kampanjmaskinen väloljad (Organization).
Stalltips: Yes he can, en gång till. Trots allt, och tack vare ”MIMO” samt svagt motstånd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
