Vägen till ett bra klimatavtal i Paris är lång. Det underlättar att miljörörelsen är konstruktiv men några av Naturskyddsföreningens krav är märkliga, skriver Fores vd Mattias Goldman i en replik.
Mycket arbete återstår för ett bra avtal i Paris. Det underlättar att miljörörelsen är konstruktiv, huvudsakligen på rätt linje och inte längre stormar ut ur rummet när det hettar till. Med två justeringar i kravspecifikationen blir vägen ännu lättare.
De senaste tio åren har miljörörelsen varit mycket bättre på att förutspå utvecklingen för förnybar energi än de traditionella experterna.
Möjligen provocerar det en och annan. I vart fall innebär det att beslutsfattare inom politik och näringsliv bör ta analyser av klimatförhandlingar från Naturskyddsföreningen på stort allvar.
Därtill är miljörörelsen i klimatfrågan den aktör som i lägst utsträckning försöker sig på det omöjliga, att förhandla med vetenskapen och naturlagarna.
Utifrån detta är det glädjande att Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson ser positivt på klimatförhandlingarnas utveckling och inte – som miljörörelsen gjorde på toppmötet i Warszawa i fjol – tågat ut ur förhandlingarna, utan söker konkreta lösningar.
Vi har nått långt när tre av de fem punkterna Naturskyddsföreningen driver känns självklara inte bara för miljöengagerade utan också för stora delar av näringslivet; klart klimatambitionerna ska höja, givetvis bör såväl utsläppsminskning som finansiering finnas med i avtalet och förstås ska klimatförhandlingarna nu börja jobba med konkreta texter.
På två punkter är dock Naturskyddsföreningens krav märkliga:
Varför inte vara kostnadseffektiv? Sverige anslår fyra miljarder kronor till Gröna Klimatfonden, varav åtminstone en del (beroende på hur man räknar) är ”nya pengar” utöver det befintliga biståndet. Naturskyddsföreningen anser att dessa medel ”bör vara icke-öronmärkta och utan villkor”, och att regeringen ska ”verka för att även andra länder ger bidrag utan villkor”.
Att inte ställa krav på vad våra medel används till är nog mången skattebetalare skeptisk till. Att per definition inte jämföra vilken institution som gör störst klimatnytta för pengarna bör varje klimatengagerad reagera mot. Att inte aktivt kunna välja den aktör som bäst förmår väva in mänskliga rättigheter och biologisk mångfald lär en och annan miljö- och utvecklingsorganisation invända mot.
Varför fokusera på periodicitet? Som ett av fem krav lyfter Naturskyddsföreningen att klimatavtalet ska ha femåriga mål, inte tioåriga. EU har sedan länge en tioårsprocess, med mål för 2020 och 2030, Sverige har mål för 2020 och målet att inte ha någon nettopåverkan på klimatet år 2050. Att tvinga EU till femåriga mål, och alltså en ny process, är en stor risk att ta i tider där EU:s parlament och kommission inte domineras av de mest klimatengagerade.
Därtill är kravet av måttlig vikt jämfört med exempelvis Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, som inte blir av om inte fler skriver på. Naturskyddsföreningen har tidigare lyft fram ”KP2” som ett absolut nödvändigt steg på vägen mot Paris, att de nu ersätter det med en procedurfråga förvånar.
Mycket arbete återstår för ett bra avtal i Paris. Det underlättar att miljörörelsen är konstruktiv, huvudsakligen på rätt linje och inte längre stormar ut ur rummet när det hettar till. Med två justeringar i kravspecifikationen blir vägen ännu lättare.
Mattias Goldmann, vd tankesmedjan Fores
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
