Företagens vinster drev upp inflationen

Nu måste lönekraven vara högre för att ta igen tappet i ekonomisk standard. Vinsterna visar att det inte saknas löneutrymme.

Vinstandelen i svensk ekonomi är historiskt hög. Men inte fullt lika hög som under inflationsåren 2022–2023. Den relativa minskningen av vinsterna tar sig i uttryck i att inflationen nu sjunker tillbaka. På samma sätt som vinsterna bidrog till att trycka upp priserna, bidrar minskade vinster till att prisökningstakten dämpas. Inflationen mätt som förädlingsvärdedeflatorn, det mått som innehåller alla priser i hela ekonomin och inte bara det urval av konsumentvaror som KPI-korgen utgör, bekräftar denna bild. När inflationen var som högst var vinsternas del av de totala kostnadsökningarna tre gånger så stor som lönernas.

Kostnadskrisen som kom av geopolitiska spänningar och brutna leveranskedjor fördelades alltså inte jämnt. Företagen passade på att höja priserna mer än vad som var motiverat när det fanns en förväntan om stigande priser. Hade löne- och vinstandelen varit oförändrad de senaste åren hade det varit ett tecken på att både företag och löntagare hjälptes åt att bära kostnaderna. Men facit blev att vinsterna trycktes upp på bekostnad av lönerna.

Europa har bara börjat skönja de politiska konsekvenserna av att låta inflationsmålet trumfa alla andra samhällspolitiska mål

Skälen till företagens vinster är flera. En förklaring ligger i växelkurseffekten. Exportindustrin har tjänat på att kronan har försvagats, samtidigt som kronförsvagningen har straffat sig för svenska löntagare som konsumerar importerade varor. Det är också framförallt exporten som bidrar till att hålla uppe vinstandelen i ekonomin. Men den viktigaste förklaringen till de ökade vinsterna är att företagen ändrat sitt prissättningsbeteende, det vill säga att man fört över kostnadsökningar på konsumentpriserna på ett sätt vi inte tidigare sett. Tar vi hänsyn till att många företag även i andra länder ökat sina vinster, blir det ännu tydligare att det är vinsterna som, vid sidan av utbudschockerna, drivit upp inflationen i Sverige såväl som globalt.

Egentligen borde samspelet mellan inflation och vinster vara klart som korvspad. När ett företag sätter priser vill de förstås maximera avståndet mellan kostnaderna för att producera varan (löner, lokaler, transporter, insatsdelar etcetera) och det pris kunden är villig att betala. På en perfekt fungerande marknad vore avståndet (alltså vinsten) nästan obefintligt mellan kostnaden för produktionen och marknadspriset. Men i verkligheten existerar inte den perfekt fungerande marknaden. I Sverige säljs de varor och tjänster som varit störst del av inflationen – livsmedel, boräntor, transporter och energi – på oligopolmarknader. Oligopol innebär att det är ett fåtal aktörer som dominerar och lätt kan följas åt i sin prissättning.

Ändå har fokus i debatten nästan fullständigt legat på löntagare och konsumenter snarare än att bryta upp den marknadsmakt som de höga vinsterna vittnar om. Det var vi som skulle stå tillbaka i våra lönekrav, ”handla billigare mat”, pruta och dessutom få högre boendekostnader. Allt med ambitionen att sänka efterfrågan.

Europa har bara börjat skönja de politiska konsekvenserna av att låta inflationsmålet trumfa alla andra samhällspolitiska mål, och att låta företagen undslippa sitt ansvar. Den svenska valrörelsen 2022 dominerades av prisökningarna och löften om billigare bensin lockade väljare till högern. Extremhögern går framåt i Frankrike, Tyskland och Italien. Den tyska nationalekonomen Isabella Weber, som gästade Stockholm i höstas, har nyligen publicerat en studie om vikten av att råda bot på orsakerna till höjda priser, snarare än att bara strama åt hela ekonomin. Hon liksom många andra forskare varnar för vart det folkliga missnöjet annars tar vägen.

Slutsatsen är tydlig: det är dags för löntagarnas del av kakan att växa.