debatt Gör förhandlingar mellan fack och arbetsgivare till allmän regel i samband med personalminskningar i alla typer av företag. Då kan vi komma från att arbetsgivaren kan bestämma enväldigt vilka som ska sägas upp och vilka som ska ha jobbet kvar, skriver författaren och S-debattören Bosse Elmgren.
Om löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer gör upp om en reformering av arbetsrätten som »kan ge företagen flexibilitet och samtidigt skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar« ska regeringen lägga fram parternas uppgörelse som förslag till lag.
Det står i Januariöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L. Det allra mest intressanta i arbetsrättsfrågan är därmed hur det går i förhandlingarna mellan parterna.
Parterna borde kunna utveckla en kultur som omfattar alla företag, inte bara vissa, att fack och arbetsgivare ska förhandla med varandra om arbetsrättsfrågor, t.ex. vid uppsägningar av personal på grund av arbetsbrist. Då skulle det inte finnas direkt behov av lagregler vare sig om turordning eller undantag. Reglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd) skulle överallt bara vara en allra sista utväg.
Parterna kommer nästan alltid överens när det blir förhandling om turordning. Arbetsgivare och fack blir, med sin kunskap om förhållandena i företaget, oftast eniga om avvägningarna mellan kompetens och anställningstid när det bestäms vilka som ska få ha jobbet kvar. Förhandlingar löser problem
Problemet är de företag där det aldrig blir några förhandlingar om saken. Lagen säger att det ska vara förhandlingar. Men det går inte att förhandla om avsteg från LAS om arbetsplatsen i fråga inte har kollektivavtal. I sådana fall gäller förhandlingen bara att kolla att lagen följs: I princip, sist in, först ut.
I den stora grupp företag som i huvudsak håller sig med visstidsanställda och timanställda finns varken uppsägningstider eller turordningar.
Normalt blir det reella förhandlingar om det finns kollektivavtal, annars förhandlingar där fack och arbetsgivare enbart stämmer av att allt går rätt till. Men i många fall blir det inte blir några förhandlingar alls.
I den stora grupp av företag som i huvudsak håller sig med visstidsanställda och timanställda finns varken uppsägningstider eller turordningar. Där regerar arbetsgivaren enväldigt. Antingen kan det bli så att visstidsanställningen inte förnyas när tiden löpt ut, eller kan arbetsgivaren helt enkelt sluta upp att ringa in den timanställde. Det så kallade prekariatet lever i ständig otrygghet.
Företag med fast anställda men utan kollektivavtal har i många fall ingen kontakt med facket, den lagenliga förhandlingen för att säkra att allt går rätt till vid uppsägningarna fullgörs ofta inte, arbetsgivaren bestämmer enväldigt.
I många företag med kollektivavtal men utan fackliga medlemmar är det ingen som tar initiativ till förhandlingar.
Det är rätt naturligt att den arbetsgivare som aldrig kommer in i en reell förhandling med facket kan tycka att reglerna i LAS är fyrkantiga och tro att det inte alls går att ta hänsyn till kompetens när beslut fattas om vem som ska få ha jobbet kvar. Men det är inte sant.
Enligt LAS är en förutsättning för att en anställd ska slippa sägas upp att hen kan komma att klara de arbetsuppgifter som i fortsättningen ska utföras i företaget.
I en verklig förhandling om hur turordningen ska bli har fack och arbetsgivare rätt att bestämma vilken turordning de vill. I regel tas då stor hänsyn till kompetens, till vilka personer företaget behöver ha kvar, t.ex. ”nyckelpersoner”, för att klara sig bra i fortsättningen.
Detta, att företaget ska klara sig bra, är ju viktigt för de anställda, och det är deras intressen som facket ska bevaka.
Skulle förhandlingar mellan fack och arbetsgivare bli allmän regel i samband med personalminskningar, i hela arbetslivet och i alla typer av företag skulle det gå att komma från den stora avigsidan att arbetsgivaren i många fall kan bestämma enväldigt, välja och vraka vilka som ska sägas upp och vilka som ska ha jobbet kvar. Och det är ju själva huvudsaken med trygghetskravet. Några förslag som skulle underlätta är:
- Allmängiltigförklara kollektivavtalen.
En lagfäst skyldighet att förhandla i sådana här fall förutsätter en så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtalen, åtminstone när det gäller arbetsrätt. Om kollektivavtal blir allmänt gällande, även för företag som inte är med i en arbetsgivarorganisation eller har hängavtal, så borde det bli ett argument för företag att gå med i ”sin” arbetsgivarorganisation för att kunna påverka avtalets innehåll.
Parterna borde överväga allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Det skulle stärka deras roll.
Arbetstagare som börjar omfattas av kollektivavtal borde med samma logik finna ökad anledning att vara med i facket.
Jag tycker parterna borde överväga en sådan reform. Den skulle stärka parternas roll. Och förhandlandet skulle både göra det möjligt med överenskommelser om smidiga lösningar och minska riskerna för godtycke vid personalneddragningar och omställningar.
Det går inte att helt undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist. Någon eller några måste då lämna sitt jobb, hur vettigt och rimligt lagar och avtal än fördelar uppsägningarna. Men de som drabbas av dem måste få nya chanser till arbete och försörjning.
Den statliga utredning som ska sättas till om arbetsrätten och arbeta parallellt med förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter ska lämna förslag om »hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärks«. Också förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare kommer rimligtvis in på det området.
- Inför försäkring för hela arbetsmarknaden.
Uppgiften kan lösas genom en försäkring som omfattar hela arbetsmarknaden. Ett enskilt litet företag behöver då inte bära hela den ekonomiska bördan av att ge gott stöd för en tidigare anställd som behöver ges nya möjligheter. De framgångsrika omställningsorgan som parterna redan har för stora avsnitt av arbetsmarknaden, Trygghetsrådet, Trygghetsfonden med flera, skulle här kunna få nya uppgifter och samtidigt bli de nya, certifierade aktörer som engageras när Arbetsförmedlingen och a-kassorna ska reformeras enligt Januariöverenskommelsen.
- Avskaffa allmän visstid.
Den statliga utredningen ska också enligt Januariöverenskommelsen, punkt 20, »skapa en bättre balans i anställningsskydden för personal med olika anställningsvillkor«. Det öppnar möjligheter att göra något åt de otrygga förhållanden som präglar många visstidsanställningar och timanställnigar. Ge trygghet åt prekariatet, folk som ofta är utlämnade åt arbetsgivares godtycke. Vi borde t.ex. kunna bli kvitt anställningsformen allmän visstid som den borgerliga alliansregeringen införde under sina åtta år.
»Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls» står det i Januariöverenkommelsen.
Detta med »grundläggande balans mellan parterna« och att bygga vidare på tanken om förhandlingar efterlystes av Stefan Löfven i debatten strax innan S, C, Mp och L började de avgörande diskussionerna om överenskommelsen. Och det ligger rimligen i både arbetsgivare- och arbetstagarparternas intresse. Därför vågar jag vara hoppfull inför förhandlingarna.
Bosse Elmgren är författare till boken Ett långt brev, fd chefredaktör för Västgöta-Demokraten (s).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
