Är väljare och folkvalda i Europa beredda att fatta gemensamma beslut eller förpassas ambitionen om verklig solidaritet till historieböckerna?, skriver Göran von Sydow, forskare i statsvetenskap, Sieps.
»Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.«
Så lyder en nyckelformulering i franske utrikesministern Robert Schumans deklaration från den 9 maj 1950. När nu deklarationen fyller 66 år är det få som tvivlar på att integrationsprocessen har gått långt och haft konkreta resultat. Men hur är det med solidariteten?
Kriserna avlöser varandra. Motsättningarna som framträder mellan medlemsstaterna både beträffande eurokrisen och flyktingsituationen framstår som djupgående. Den »verkliga solidaritet« som Schuman såg framför sig verkar inte förverkligas.
Den 23 juni hålls den brittiska folkomröstningen om landets fortsatta EU-medlemskap. Utgången är oviss. Det brittiska EU-medlemskapet har alltid präglats av tveksamhet. En berömd formulering från Romfördraget har varit särskilt omtvistat i Storbritannien: Ever closer union.
Den har använts som tillhygge i brittisk debatt länge och har kommit att symbolisera ett EU som får allt fler befogenheter och som är en federal stat i vardande. Britterna har i sin omförhandling om EU-medlemskapet krävt – och fått löften om – att bli undantagna denna riktning. Många bedömare menar att det mest är en kosmetisk åtgärd som troligen inte har någon större betydelse utöver det symboliska.
Oftast används just de första tre orden av en mening vars fortsättning i engelsk lydelse är »among the peoples of Europe«. Sett i sin helhet får stycket en tämligen annorlunda betydelse än den om ett expansivt EU som roffar åt sig inflytande på nationalstaternas bekostnad. Det är alltså inte EU i sig själv som ska bli en »fastare sammanslutning« utan det är de europeiska folken som ska bindas samman.
Det förefaller tydligt att strävan om att föra folken närmre varandra har misslyckats. Integrationen är djupgående, i synnerhet den juridiska och ekonomiska, och medlemsstaterna förändras på ett grundläggande vis av att delta i EU, men hur ser det ut för medborgarna? En för medborgarna synlig, och dessutom uppskattad, effekt av EU är den fria rörligheten. Oförmågan att finna en gemensam lösning på flyktingsituationen har dock lett till stängda gränser mellan medlemsstaterna. Schengens framtid är för närvarande oviss. Möjligtvis även den fria rörligheten.
Rörligheten har setts som ett viktigt sätt att åstadkomma tätare band mellan folken. Trots konkreta resultat blir det därmed svårt att se hur förhoppningar om en verklig solidaritet och allt fastare sammanslutning mellan folken ska ha större förutsättningar att förverkligas i dag än tidigare.
Nationell motspänst kommer i flera former, ofta med nationalistiska förtecken. Inte bara i Storbritannien mobiliseras motstånd. På många platser verkar slutsatsen vara att den europeiska integrationsprocessen har gått för långt. Paradoxen ligger dock i att de många politiska frågor som finns på dagordningen, såsom flyktingsituation, klimatfrågor, terrorbekämpning och den ekonomiska politiken, har gränsöverskridande karaktär. Man brukar tala om en probleminternationalisering.
Frågan är om folkvalda runt om Europa är beredda att fatta gemensamma beslut och finna gemensamma lösningar samt lyckas mobilisera stöd för dessa eller om Schumans förhoppning om verklig solidaritet stannar vid en from förhoppning att läsa om i historieböckerna?
Göran von Sydow, forskare i statsvetenskap, Sieps
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
