Det är ingen överraskning att TTIP-förhandlingarna verkar ha gått i stå. Den ohämmade globaliseringen har nått vägs ände.
Nyligen sa Sigmar Gabriel, de tyska socialdemokraternas ordförande, att förhandlingarna mellan EU och USA om frihandelsavtalet TTIP i praktiken har havererat. Och vice handelsministern Matthias Fekl i den franska socialdemokratiska regeringen förklarade strax därefter att Frankrike kommer att begära att förhandlingarna avbryts.
Den huvudansvariga på EU-sidan för TTIP, den svenska kommissionären Cecilia Malmström, var häromdagen »lite förvånad« över dessa uttalanden.
I vilken värld lever hon egentligen?
Visst kan man avfärda Fekl och Gabriel med att de är ängsliga för att tappa röster i presidentvalet respektive förbundsdagsvalet nästa år. Men Malmström borde kunna se den större bilden. Inser hon inte att nyliberalismen och den ohämmade globaliseringen nått vägs ände?
Nästan ingen bankir hamnade bakom galler trots att de skapat finanskrisen för nio år sedan. Det tycktes också märkligt nog länge som om nyliberalismen skulle klara sig oskadd.
Men vad vi nu ser är att västvärldens politiker i stället är de som hamnat i kris, eftersom de mangrant och över alla partigränser stött en nyliberal globalisering, en globalisering helt på företagens villkor.
Det är inte konstigt. Det tyska forskningsinstitutet IFO har gått igenom mer än hundra års finanskriser, och funnit att dessa nästan alltid resulterar i en högerextrem politisk backlash och en kris för den etablerade politiken.
Nu har proppen gått ur den här gången också. De etablerade nationalistpartierna har på bara något år fått ett tillskott av nya illiberala antiglobaliseringspolitiker, som Trump, Sanders, Corbyn, Farage, en del högerextrema, andra vänsternostalgiker.
Vad dessa ofta surfat på är att den nyliberala eran betytt dramatiskt växande klyftor. Att de rika fått bli megarika, medan vanliga inkomsttagares reallöner många gånger stått still de senaste 20 åren.
Antiglobaliseringspolitikerna bollar nu med begreppet »arbetarklass« som inte hörts i debatten på länge. De kan göra det, därför att arbetarpartier som demokraterna i USA och socialdemokraterna i Europa låtit låsa in sig i det nyliberala tänkandet.
TTIP är ett exempel på denna filosofi. Det kallas frihandelsavtal, och frihandel vill vi ha. Men TTIP syftar till att liberalisera det regelverk som ska skydda miljön, hälsan, välfärden och en anständig arbetsmarknad. Det är oron för vad som ska komma ut ur hemlighetsmakeriet kring dessa förhandlingar som gör att TTIP-motståndarna samlat in 3,5 miljoner namnunderskrifter.
Men oron finns inte bara där. Under de förberedande diskussionerna inför G20-ländernas nu pågående toppmöte i Kina var tydligen debatten livlig om att globaliseringen måste reformeras för att överleva sig själv.
En av deltagarna beskrev det som att utanförskapet måste brytas med ”en aktiv fördelningspolitik”. Men det är bråttom.
Förlorarna är inte längre beredda att tyst acceptera sitt öde. Brexit och framgångarna för extremhögern i valet i helgen i Mecklenburg-Vorpommern är bara de senaste tecknen på det. Det är detta opinionsras som Cecilia Malmström inte förstått.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
