söndagskrönikan Donald Trumps anklagelser om valfusk öppnade en Pandoras ask. Det blev uppenbart att en förlorande politiker, och de egna anhängarna, kan vägra acceptera nederlaget. Jon Weman ser nu efterföljare i flera latinamerikanska länder.
Söndagen den 1 augusti körde lastbilar med storbildsskärmar upp i flera brasilianska städer. Presidenten Jair Bolsonaro talade till demonstranterna över videosamtal, och inledde, inte alls olycksbådande, med att kalla dem ”sin armé”.
Huvudtemat för talen var denna gång inte kommunismen eller gängbrottsligheten, utan det kommande valet.
Det elektroniska röstningssystemet, hävdade han, är öppet för alla möjliga sorters fusk. Han fortsatte sedan ”utan val som är okorrumperade och demokratiska blir det inga val”.
Han påstod också att redan Dilma Rousseffs seger 2014 var resultatet av valfusk. Uttalandet fördömdes av bland annat Högsta Domstolen tillsammans med ett tjugotal andra aktiva och pensionerade domare. Det finns inga belagda fall av betydelse av valfusk sedan det nuvarande röstsystemet infördes 1996.
Presidenten har definitivt ingen laglig rätt att ställa in eller skjuta upp val i Brasilien. Bolsonaro har Högsta Domstolen mot sig medan parlamentet, med ett tiotal partier varav flera kända för sin opportunism, är ambivalent inställt till den av sin dåliga pandemihantering försvagade presidenten. Det är osannolikt att någondera i dagens läge skulle gå med på avsteg från den grundlagsenliga ordningen, så ett sådant beslut skulle kräva en omvänd statskupp.
Vilket man kanske också kan se en förberedelse för i ett tidigare uttalande, på ytan riktat mot guvernörer som införde Corona-restriktioner, om att militären ”är redo att gå ut på gatorna och garantera respekten för konstitutionen”.
Om Bolsonaro förlorar är det låga odds på att han kommer vägra acceptera resultatet.
Men troligare än att Bolsonaro planerar att faktiskt försöka stoppa valet är kanske att han tidigt vill plantera en misstanke om valfusk hos anhängarna. Förre presidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva har inte officiellt sagt att han tänker ställa upp i nästa års presidentval, men när han i TV här om veckan skämtade om att han ”ser på Joe Biden och känner mig ungdomlig” är det uppenbart att han lutar åt det – och opinionsundersökningarna ger honom i så fall ett stort försprång. Om Bolsonaro förlorar är det låga odds på att han kommer vägra acceptera resultatet.
Donald Trumps anklagelser om valfusk 2020 öppnade en Pandoras ask. Det blev uppenbart att en förlorande politiker kan vägra acceptera nederlaget, pumpa ut en flod av rykten med anonyma avsändare på sociala medier – och räkna med att de egna anhängarna till stora delar accepterar det. Fortfarande idag tror runt två tredjedelar av alla republikanska väljare att Trump egentligen vann (bland de demokratiska väljarna, å andra sidan, är andelen som tvivlar på att Biden vann så liten att den knappt är mätbar).
Den första att snappa upp tipset fanns i Brasiliens grannland Peru. När högerpolitikern Keiko Fujimori med knapp marginal förlorade utslagsomgången mot Pedro Castillo, slog hon snabbt till med påståenden om fusk.
Precis som i USA stod politikern själv för de formella anmälningarna och de vaga, svepande men vanligen inte direkt kontrollerbara uttalandena – Fujimori hade fått in ”mängder av rapporter” om ”misstänkta omständigheter” i vallokalerna. Samtidigt spred anonyma trollfabriker förmodat ”avslöjande” mobilfilmer och ”statistiska analyser”.
Som alltid gick de falska nyheterna mycket snabbare att producera och sprida än att vederlägga, när de vederlades nådde det sällan någon stor del av publiken, och även om de gjorde det fanns ingen avsändare vars trovärdighet kunde skadas. Påståendena stred mot sunt förnuft: hur skulle Castillos lilla parti, som knappt kontrollerade några provinser eller kommuner, haft resurser att stjäla valet? Varför skulle valmyndigheten, över vilken han helt saknade inflytande, blunda för fusk?
Men strategin fungerar för att den utnyttjar en av de mäktigaste mänskliga drivkrafterna: de egna väljarna vill att det ska vara sant. Den gynnas också av en utbredd cynism och misstro mot medier, myndigheter och samhället i stort – ett kriterium som uppfylls med marginal i nästan hela Latinamerika, och på många andra håll i världen också.
Många av de sakliga argumenten är svåra för en lekman att bedöma: hur många vet egentligen om en viss tendens i rösträkningen är ”onormal” eller ej? Om vi då ser den egna kandidaten som en ljuspunkt av ärlighet i ett korrumperat samhälle – då tvekar få att ta denne på orden om hen hävdar valfusk.
I Peru gick det inte längre än till en serie massdemonstrationer och mindre kravaller. Keiko, dotter till tidigare diktatorn Alberto Fujimori och med seriösa korruptionsanklagelser hängande över sig, fick bara 13 % i första valomgången, och även bland högerlutande väljare som föredrog henne framför ”kommunisten” Castillo hade många inte något stort förtroende för henne.
Annorlunda skulle läget kunna bli med en kandidat som väcker verklig entusiasm och har en hängiven följarskara – kanske en minoritet men fortfarande en betydande minoritet. Följare som litar mycket mer på honom än på någon journalist, domare eller valförrättare. En beskrivning som, förstås, passar i alla detaljer på Jair Bolsonaro. Det blir inte mindre oroande av att en oproportionerligt stor andel av dessa hans hängivna anhängare är poliser och militärer.
Dessutom, även om försöket att omkullkasta valresultatet misslyckas, kan det fortfarande gynna den fuskanklagande politikern personligen. Han slipper ses som en förlorare inom den egna rörelsen och hans fraktion slipper ägna sig självrannsakan. Trump har dragit in hundratals miljoner dollar till sina kampfonder efter valet, pengar som skulle kunna finansiera en återvalskampanj 2024, eller gå upp i rök för den delen.
Även för Fujimori blir det antagligen lättare att framställa sig själv som offer för förföljelse och mobilisera anhängarna mot eventuella kommande åtal nu, än om hon erkänt sig hederligt besegrad.
Med erfarenheterna från USA 2020 i minnet kan man fråga sig – finns det längre någon anledning för någon politiker, någonstans, att acceptera ett valnederlag?
Jon Weman är frilansjournalist. Han är sedan många år bosatt i Argentina.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
