Förortshat

I söndags avslutades Stadskampsveckan. Förbundet Allt åt Alla, initiativtagare till veckan som hållits fyra år i rad, formulerar sig så här: ”Vi ser resurser flyttas från skola, vård och kulturhus till allt mer våghalsiga skrytbyggen i hoppet att sätta just den egna staden ’på kartan’ och på så sätt attrahera investerare i globaliseringens tidsålder. Genom en övergång från välfärd till skuldfärd bärs en allt större del av stadslivet upp av ohållbar skuldsättning.”

I Umeå, Uppsala, Göteborg, Lund, Malmö och Stockholm har så föreläsningar, filmvisningar, workshops och protester hållits mot denna utveckling.

Bostadssegregationen har fördubblats på tjugo år i Sverige. Stockholm är mer segregerat än många andra europeiska huvudstäder, där några av de exempel som kan nämnas är Wien och Amsterdam. Fler och fler börjar organisera sig mot detta.

Nätverket Penngygången kämpar i Göteborg för att rädda hyresrätter från chockhöjningar av hyran. På första maj samlade de och gruppen Rätten att bo 600 personer till demonstration. I samma stad finns Pantrarna som organiserar sig för upprustning av Biskopsgården. På deras hemsida kan hen titta på en film om hur det är att leva där och vad de vill göra för sin stadsdel.

I Malmö finns bland andra Stad Solidar som protesterar mot gentrifiering av Möllevångstorget.

I Stockholm finns Megafonen som engagerar sig mot såväl utförsäljningar som mot de islamofober som protesterar utanför moskén i Fittja. Nätverket linje 17 har bland annat engagerat sig mot REVA. I förorter såsom Alby, Hagsätra, Kärrtorp, Blackeberg och Bredäng har hyresgäster kämpat mot utförsäljningar.

Och det här är bara några av de större nätverken. Dagligen protesterar människor på ett eller annat sätt mot våra uppdelade städer.

Asef Bayat, professor i sociologi, beskriver i boken ”Vardagslivets politik”, hur städers växande grupp av fattiga och prekariat dagligen agerar runt om i världen. De som saknar de traditionella kanalerna för påverkan hittar andra vägar. Ett sätt att agera är genom tyst intrång på maktens arenor, menar Bayat. Men protester som börjar i det vardagliga och personliga, kan utvecklas till politiska krav.

Men det finns samtidigt ett enormt osynliggörande av förortsborna – om de inte bor i rika förorter. ”TV-eken” på Östermalm ger till exempel 26 100 träffar på Google medan Pantrarna i Göteborg ger 185. Det passar liksom inte in i bilden med förorten, där de som bor där ju ska vara kriminella eller åtminstone apolitiska. Det handlar om ett förortshat, för att referera till Johanna Langhorsts bok. Problemen med klassamhället och rasismen, läggs på förortsborna själva.

Samtidigt fylls staden mer och mer av politiskt engagemang, inte minst drivet av samma förortsbor som utmålas som apolitiska eller skadeverkare av media. En vänster värd namnet måste vara en del av dessa folkliga rörelser.