Ledare Den eviga hyvlingen i offentlig sektor fungerar inte. Skattekvoten är på 70-talsnivå, men kraven högre än så.
Sedan nittiotalet har vi varje år krävt effektiviseringar i välfärden. Oavsett om det handlat om vård, skola eller annan skattefinansierad verksamhet är mönstret det samma. De folkvalda höjer anslagen för att kompensera för löne- och kostnadsökningar, men tar direkt tillbaka 1 eller till och med 2 procent för att öka produktiviteten. Som tankesmedjan Balans visat i genomgångar av kommunala handlingar kallas det ofta för generella effektiviseringar. En besparing som respektive verksamhet själv får ta ansvar för utan att de folkvalda prioriterar.
små summor blir stora konsekvenser över tid
I statlig verksamhet kallas samma mekanism för produktivitetsavdrag och infördes 1994 för att pressa fram en gradvis effektivisering av statlig sektor. Några som vet vad det får för följder är fackförbundet ST som organiserar medlemmar som arbetar inom statliga myndigheter och verk, statliga bolag, universitet och högskolor. I en ny rapport visar ST på stora konsekvenser av produktivitetsavdraget. Trots att det varje enskilt år handlar om förhållandevis små summor blir konsekvenserna stora över tid. Enligt förbundets beräkningar av effekterna sedan produktivitetsavdraget infördes 1994 skulle löneanslagen till de statliga verksamheterna ha varit 44 (!) procent högre år 2021 om avdraget aldrig hade införts.
1993 skrev dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg tillsammans med Sture Nordh, som var ordförande i SKTF (numera fackförbundet Vision), en bok med titeln ”Välfärdsstatens vägval och villkor”. Det var en skrift till välfärdens försvar efter den stora skattereformen 1990. Bengt Westerberg var tydlig ”En rimlig utgångspunkt är därför att vi bör räkna med att skatte- och avgiftsuttaget långsiktigt måste begränsas till ungefär dagens nivå.” Det skulle bli svårt med högre skatter, men Westerberg sade tydligt emot de som hävdade att det svenska skattetrycket hämmade tillväxten.
Den svenska skattekvoten var som högst strax före skattereformen 1990. Då nådde vi nästan 50 procent av BNP. Fortfarande i slutet av 1990-talet var skattekvoten drygt 48 procent. I dag är vi nere på 42,9 procent. Vi måste gå tillbaka till 1976 för att hitta skatter på samma nivå som idag. Sedan dess har kraven på välfärden ökat markant. Vi förväntar oss en välfärd värdig 2022, men betalar som om det vore sjuttiotal. Närmast oavsett vilken skattefinansierad verksamhet det handlar om är det samma saker som får ekvationen att gå ihop. Allt hårdare pressad personal i statlig förvaltning. Större barngrupper i förskolan. Mer distansundervisning på komvux. Färre lärarledda undervisningstimmar i högskolan. Fler ansikten från hemtjänsten varje vecka. Priset betalas av personal, barn, studenter och äldre.
Vi måste inse att även med en osthyvel som skär tunna skivor tar osten slut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
