debatt Rättssäkerheten inom sjukförsäkringen är en chimär, och förvaltningsdomstolarna bekräftar oftast Försäkringskassans beslut. Regelmässigt underkänns läkares kompetens att behandla sina patienter, skriver överläkaren Lars Jacobson som biträtt ett flertal personer i överklagningsärenden.
Försäkringskassans hantering av sjukförsäkringsärenden har kritiserats häftigt i mer än tio år utan förändring. Undertecknad har biträtt ett tjugotal personer i olika överklagningsärenden de senaste åren, de flesta som expert åt olika fackföreningsjurister.
Jag har gått igenom ett fyrtiotal överklaganden och domar i ärenden gällande sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning och arbetsskada och det har gjort mig allt mer upprörd. Den rättssäkerhet man talar om är en chimär.
Försäkringskassans generaldirektör har nu lovat att man skall göra en genomlysning av sitt arbete, men det räcker inte med att man utreder sig själv. Det krävs en total översyn av sjukförsäkringssystemet inklusive lagstiftningen och regelverket och även Förvaltningsdomstolarnas roll. De skall överpröva Försäkringskassans beslut men gör nästan alltid samma bedömning och avslår patienternas överklaganden (80–90 procent).
När man läser Försäkringskassans utredningar och beslut slås man av hur algoritmstyrda dessa tycks vara. Ett återkommande problem är att man fordrat att intygsskrivandet läkare skall redovisa ”objektiva fynd” i sina intyg, det vill säga helst röntgenfynd eller laboratorieundersökningar. Det räcker inte med patientens rapporter om hur hen mår och fungerar/inte fungerar. Försäkringskassans beslut skall vila på ”rent medicinska faktorer”.
Det finns dock sällan renodlade ”medicinska” faktorer bakom de ofta komplicerade fallen det handlar om, framförallt psykiatriska och olika smärttillstånd. Hur skall läkaren till exempel påvisa att en patient inte sover så bra: övernatta hos patienten eller lägga in på sjukhus!? Självklart måste läkaren värdera alla patientens uppgifter. Och självklart kan en patient överdriva sina besvär, men i grunden bygger ju god sjukvård på ett ömsesidigt förtroende mellan patient och läkare.
I Försäkringskassans uppdrag ingår att medverka till rehabiliteringen av patienten men det är numera ovanligt att man aktivt bidrar till detta.
Ett annat grundproblem i Försäkringskassans och domstolarnas oftast samstämmiga bedömning är begreppet ”normalt förekommande arbete” som patienten antas kunna ta om hen inte kan återgå i sitt gamla arbete eller är arbetslös. Detta ”normalt förekommande” arbete är ett fantasiarbete som inte finns i verkligheten.
Försäkringskassan kan också påstå att en patient ”inte skyddat sin sjukpenninggrundande inkomst” genom att inte vara aktivt arbetssökande hos Arbetsförmedlingen och därmed inte berättigad till sjukpenning. Om en patient är sjukskriven till 100 procent skall hen ändå anmäla sig som arbetsför.
I Försäkringskassans uppdrag ingår att medverka till rehabiliteringen av patienten men det är numera ovanligt att man aktivt bidrar till detta. Tvärtom försvårar inte sällan Försäkringskassans beslut rehabiliteringen genom sina ifrågasättanden av svårighetsgraden och kraven på återgång i heltidsarbete alltför tidigt. I vissa fall leder det dessvärre till att patienten tvingas försvara sin sjukroll vilket naturligtvis motverkar en rehabilitering.
Konsekvenserna för patienten av avslagen är att de blir beroende av make/maka/föräldrar för sin försörjning eller hänvisade till socialtjänstens försörjningsstöd. Detta i sin tur innebär att de kanske måste sälja sin bil eller till och med sin bostad för att vara berättigad till försörjningsstödet.
Sjukskrivningen är en vårdåtgärd för att underlätta tillfrisknandet. Försäkringskassan och domstolar underkänner regelmässigt läkares kompetens att behandla sina patienter – något som aldrig förekommer när det gäller andra behandlings-och vårdåtgärder.
Ärenden av denna karaktär borde inte slutgiltigt avgöras i domstol. Det leder dessutom till en oftast årslång väntan på dom i en juridifierad process där patienten är chanslös. Någon form av oberoende, kanske partsammansatt, organisation eller myndighet med egen medicinsk och rehabiliteringsexpertis borde överpröva för patienten negativa beslut.
Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, Psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
